Det nya bemanningsavtalet har stora förtjänster.

Det råder förhoppningsvis bot på arbetsgivarens dribblingar för att sänka den garanterade månadslönen.

Men dessa knep som en del arbetsgivare använde för att kringgå det tidigare avtalet visar något annat viktigt: Att kollektivavtal är  fullständigt nödvändiga.

Den springande punkten under de segdragna förhandlingarna har varit hur mycket anställda ska få under de timmar de inte är uthyrda.

Tidigare fick de förlita sig på en avtalad garantilön.

Garantilönen räknades fram som ett genomsnitt av de senaste tre månadernas förtjänster.

Många arbetsgivare upptäckte dock snabbt att de kunde sänka garantilönen för en anställd genom att inte ge några jobb under månadernas sista dagar.

Det nya avtalet är uppbyggt på ett nytt sätt. Det innehåller en rak timlön för varje timme som den anställde står till arbetsgivarens förfogande men som han eller hon inte är uthyrd.

108 kronor för kvalificerade yrkesarbetare och 100 kronor i timmen för de övriga är den timlön som ska gälla för all outhyrd tid.

Det gör det omöjligt att kringgå det nya avtalet.

Med det gamla avtalet var garantilönen däremot relativt enkel att pressa ned för arbetsgivaren.

Det nya bemanningsavtalet får alltså ses som en framgång och troligen blir följden att anställda får mer tid ute på företag och mindre tid som outhyrda.

Men turerna väcker eftertanke.

Att arbetstagarna ska ha rimligt betalt för all den tid de står till förfogande är i grunden självklart. Vi måste alltså konstatera att den första överenskommelsen om hur denna ersättning ska utgå inte blev bra.

Sätten att utnyttja kryphålen visar därmed hur viktiga kollektivavtal verkligen är.

Även om många arbetsgivare följer överenskommelsernas intentioner gör många uppenbart försök att kringgå allt som inte i detalj regleras.

Ska vi värna alla medlemmars rätt till rimliga löner och anställningsvillkor är kollektivavtal alltså nödvändiga.

Ett bra avtal finns nu att bygga vidare på, så att även anställda i bemanningsföretag kan omfattas av tydliga och – som det har visat sig – helt nödvändiga kollektivavtal.