Jag frågar i sjukhuscafeterian efter vägen till avdelning 54. Kanske inbillar jag mig, men jag upplever hur tjejen bakom disken tittar på mig en extra gång. Inget svar. Jag förtydligar att jag ska till psykiatrin. Till den slutna avdelningen. Hon berättar att det är det gråa huset, bortanför parkeringen, som inte går att nå genom korridorerna. Jag måste gå några minuter i regnet, och svänga höger uppför backen. Jag tackar och betalar min choklad och mitt kort med en glad hundvalp på. Jag vet inte om det är det man borde köpa till en vän som just nu inte orkar med livet. Det kändes i alla fall bättre än rosor. Jag tänker att det inte är det som spelar någon roll just nu. Jag vill bara visa att jag finns, fast inte hon orkar finnas.

Det är tyst i korridorerna. Gråblå väggar. Flera gånger tror jag att jag gått vilse, för det är så öde. Mina klackar ekar och vårdpersonalen som jag till slut hittar informerar mig om att det inte är besökstid. Jag förklarar att hon jag känner egentligen inte orkar med besök, utan att jag bara vill lämna det förbannade kortet med labradorens snälla ögon på.

När mina vänner frågar vad jag gjort på sjukhuset vill jag inte berätta att min vän ligger inlagd just på en psykavdelning. Jag funderar på om jag tvekat på samma sätt om hon hade haft diabetes och behövt insulindropp för att klara sig. Om jag undvikit att berätta vem det var jag hade besökt om hon legat på onkologen och höll på att dö av cancer. Jag tror svaret är nej.

För det är fortfarande svårt att prata om psykisk ohälsa. Även om jag vet att det gått framåt – att vi pratar mer nu än vad vi gjorde för 20 år sedan, för 50 år sedan, är det fruktansvärt tyst. Det är något vi helst inte verkar vilja prata högt om. Varken de sjuka, vi anhöriga eller några av er andra.

Tidigare samma vecka var jag och såg ”Men det skulle ni aldrig våga” tillsammans med en annan vän. En teaterföreställning som bygger på statistik kring hur vi har det i det här landet. Ett av pjäsens huvudteman var psykisk ohälsa. Bland annat konstateras att 472 500 kvinnor i Sverige regelbundet använder sömntabletter och lika många är i behov av antidepressiva läkemedel. Det är många kvinnor. Skådespelarna läser högt från bipacksedelns beskrivningar av biverkningar: Mycket vanliga (fler än 1 av 10):  illamående, diarré, sömnstörning, svettningar, kraftlöshet. Vanliga (färre än 1 av 10, men fler än 1 av 100): minnesstörning, yrsel, minskad sexuell lust, migrän.

Skådespelarna räknar i huvudet. Lika många personer som det bor i hela Vaxholm går omkring med minnesstörningar för att de äter antidepressiva läkemedel. Siffran blir plötsligt verklig. Och ändå lite svår att ta in.

Jag tänker på min fantastiska vän. En enda gång under de år vi känt varand­ra har vi pratat om biverkningarna av hennes medicin. Varje dag känner hon av hur den påverkar hennes kropp. Gör den annorlunda. Priset hon betalar för att kunna hålla sig över ytan.

Jag önskar vi kunde prata mer om psykisk ohälsa, om behandling och biverkningar. Jag tror inte att ohälsan i sig kommer minska av det.

Men jag tänker att skammen skulle bli mindre. Och jag vet att min vän är trött på att skämmas.