Detta är manuskriptet till Mats Hallbergs föredrag om Eija Hetekivi Olsson vid utdelningen av Stig Sjödin-priset till henne i Stockholm den 7 oktober 2012, på Sjödins nittiofemte födelsedag. Föredraget består av en engagerad närläsning av hennes succéroman Ingenbarnsland, samt en jämförelse med Stig Sjödin. Boken recenserades även i dåvarande LO-Tidningen av Magnus Nilsson. Den recensionen kan läsas här.

Eija har fått exceptionellt mycket uppmärksamhet och översvallande recensioner, vilket är anmärkningsvärt då hon är debutant. Men inte unikt. Susanna Alakoski, Marjaneh Bakhtiari och Åsa Linderborg var med om något liknande när de prisades för sina skönlitterära debuter. En skör nybörjare skulle kunna ha blivit ihjälkramad av DN och resten av ”fingänget”.  Vi behöver inte vara oroliga att detta skall ske.  Eija har lika mycket integritet som sitt alter ego Miira.

Jag var het på gröten och köpte Ingenbarnsland i Mölndals Bokhandel innan recensionerna kom. Medias intresse gjorde mig klart nyfiken, likaså tips från två vänner med finskklingande namn (varav den ena redan är nämnd). Det visade sig sså småningom att jag och Eija bodde i samma stad, var med i samma skrivarförening, joggade och hade gemensamma vänner på ”Fejan”.

Däremot har jag aldrig besökt Gårdsten.  Är endast i Angereds centrum för att gå på teater. Miiras första disco blir inte någon hit. Det sker i Hammarkullen. Där gjorde jag som gymnasist ett studiebesök på deras högstadium. Lika illa med Bergsjön. Kan ha satt min fot i området när min morbror högst tillfälligt bodde där.  Lika obefintliga är mina kunskaper om att växa upp i två kulturer, att reagera instinktivt aggressivt på orättvisor och att vara tjej. Skönlitteraturen lär mig om en okänd tillvaro. Som läsare identifierar jag mig med Miira. Vi följer berättelsen från tredje årskurs i ”finnballeklassen” till ett lycksaligt slut på grundskolan.  Miiras träff med förbjuden förbindelse skulle funka perfekt som slutscen i en varlig filmatisering av Ella Lemhagen.

Huvudpersonen är väldigt egensinnig fast någon ordentlig diagnos eller hjälp får hon inte trots flera psykbryt.  Miira är mer sammansatt och med helt andra förutsättningar, än exempelvis Pippi.  Här kommer min tolkning:

1. Integriteten är okränkbar (vägrar ta skit, slår bakut när folk blir för närgångna och kan inte göra som hon blir tillsagd).

2. Föraktar svaghet hos sig själv och människor hon tycker illa om. (De mesiga betecknas som fegisar och sådana har inte Miira fördrag med, däremot lider hon med tvåmeterspappa och hans villkor på Volvo, gillar inte att han blir inställsam och rättar in sig i ledet).

3. Känner ingen fysisk smärta eller rädsla (förutom när det vankas högläsning i skolan).

4. Äcklas av mycket hon tvingas vara med om genom puberteten (hennes reaktion ätstörningar, självbespegling, nedsättande omdömen och ständiga kräkningar).

5. Är framfusig, impulsiv och väldigt fysisk (egenskaper som skulle passa mycket bättre bland killarna, naturligtvis gillar hon att leka med vapen och soldater).

6. Dras till farliga miljöer och situationer (ofta betalas ett högt pris, inte minst när tonårskapet ska invigas i förtid, men kickarna är frestande och tråkigt vill hon inte ha).

7. Är vetgirig (vill bli ball, lära sig hur saker funkar, få veta vem som bestämmer och lägger därför beslag på smartböcker).

8. Vill ständigt utplåna orättvisor (likt Stellan Skarsgårds karaktär i filmen Den enfaldige mördaren försöker hon eliminera ondskan, utan att lyckas då hon varken får tillträde till svenskklasserna eller de betyg hon förtjänar.)

9. Reagerar starkt inför att se andra fara illa (vill ge mamma som har ett svettigt städjobb en ny ryggrad).

10. Vill få vara duktig och imponera på andra (hatar att misslyckas vilket leder till utbrett skolk och till uppbrott från olika placeringar där hon inte är trygg).

11. Accepterar inte bestraffningar (vare sig de utdelas av föräldrarna eller skolan).

12. Går ofta in i fantasivärldar (en avlastning för enda barnet när omvärlden blir för plågsam).

13. Slår bakut mot vad hon finner vara snobbigt och tillgjort (till exempel hästböcker och barn på gården som skrytäter).

14. Ovan vid beröm (vikarien Hassans uppmuntran gör att hon rusar genom matteböckerna). 

15. Är medveten om att andra kan ha större problem. (skolkamrater eller olyckligt lottade hon läst om).

16. Är mer eller mindre oemottaglig för uppfostran (att lära av egna misstag och erfarenheter är hennes melodi).

17. Registrerar ständigt det torftiga och osköna i tillvaron. (kan dessutom se sin kropp med en utifrånblick).

18. Vill inte skryta utan hellre utjämna skillnader (medaljer från tävlingar blir en börda och när Vera hälsar på i prydligt flickrum gör hon det stökigt och strör ut tobaksaska).

19. Inte ens när löpträningen blir mer frekvent avtar hennes enorma nikotinbegär.

Ingenbarnsland är glödhet arbetarlitteratur om barn som oftast försummas, som oftast blir utan den kärlek och de resurser de borde ha tillgång till.  Miira vägrar emellertid se sig som offer. Hon gör motstånd.  Det finns många obehagliga inslag i Ingenbarnsland och ett raseri över tingens ordning. Men jag vill betona en annan aspekt. För att göra en bister skildring läsvänlig, garnerar författaren med drastisk humor och en omtumlande stil. Skolans normer och Miiras frihetsberoende frontalkrockar omgående:

”Enligt förra veckoinformationen hade hon haft skapligt förstånd i början av veckan. Det var då hon suttit tyst och grubblat över livet. Det hade visat på ordning och reda i ledet. Inte på grund av att hon hade grubblat, för det skulle hon inte göra, i alla fall inte för mycket eller på fel saker. Utan för att hon suttit tyst. Resten av veckan hade hon haft svagt förstånd.”

Att vara underhållande är en konst, särskilt när ämnena är klass, kön och etnicitet. Miiras formuleringar är nyskapande (”hellre bögar än betong” etcetera) Tänkte och pratade författaren som sin huvudperson då hon växte upp i Gårdsten?  Miiras kategoriska utlåtanden lättar upp. Att kunna skratta åt sig själv och hemskheter man varit med om, kan fungera som säkerhetsventil. Det är en fröjd att få läsa om maratonkyssandet med första pojkvännen. Bjudresan till afrikanska kontinenten utvecklas till en orgie i surrealism. Hur lätt det var att stänga skolan genom bombhot, är nästan lika stor humor som Miiras planer på att göra hemmet till fritidsgård, när hon har föräldrafritt. Hon skulle bestämma vilka som skulle komma in och om de behövde nyktra till genom att gå ett varv kring huset, något hon själv varit med om på ungdomsgården. Till avdelningen komik måste resorna till pappas primitiva stuga räknas.  Det finska arvet blir till en drift med våra fördomar. Föräldrarna ändrar temperament och blir mer lössläppta. Här förekommer Koskenkorva, knivar, bastu, dansbandsmusik, tandlösa gummor och slarv med det sanitära. Motsatsen till muntert är att Miira tvingas sitta vid angivet hemspråksbord i bamba samt att föräldrarna, mot Miiras uttalade vilja, ser sig som frihetskämpar då de kräver undervisning på finska. Vilka kommentarer har förresten pristagaren fått från finskspråkiga läsare?

Barnperspektivet gör Ingenbarnsland till skoningslös avslöjare av en förljugen vuxenvärld. ”Barnets underifrånblick genomskådar och utmanar den vuxna överheten”, skrev Magnus Nilsson i LO-tidningen. Miira ser att somliga haft tur och kan glida omkring på Avenyn, eller leva som radhussnobbar; medan hon saknar pengar till mycket, inte kan hushålla och måste se upp för pundarna på gården. Det framstår som en aning gåtfullt att en Volvoarbetare och hans trappstädande hustru har så pass kärvt ekonomiskt.

I en diskussion om klass och resurser måste fogas in att Miiras matvanor är ett sorgligt kapitel. Hon borde få unna sig att tugga i sig vällagad husmanskost.  Varje gång hon följer med någon hem jämför Miira med sina egna förhållanden, jämför också det finska med hur svennarna har det. Segregation är således ett bärande tema. Miira har dock förankring och förmåga att vägra utanförskap. Den febrila aktiviten för att beveka Gunnared är djupt rörande. Och maktanalysen lika nedslående som gripande. I en central passage i boken får Olof Palme klä skott för lokala missförhållanden.

Miira förstår att hon som vuxen inte kan fortsätta sin utjämnande Robin Hood-filosofi.  Snatta kläder och fuskåka, plundra p-mätare och stjäla pengar från Finska föreningen kan jag nästan acceptera. Gränsen överskrids definitivt de gånger hon snor sedlar från föräldrarna. Hennes samvete slår till på allvar först när hon tjatar till sig språkresa. Mamma har lånat pengar och Miira sviker genom att utebli från alla lektioner, därför att hon spottat läraren efter att ha blivit tillrättavisad. Då skäms hon och bestämmer sig för att betala tillbaka genom att städa.

Gradvis när bokens svartklädda stenansikte blir medveten om sitt destruktiva beteende, så visar hon sin kapacitet för att plugga. Att hon plötsligt vill och kan vara så oerhört begåvad finner jag förvisso en aning overkligt.  Då hon segrande sprungit ut ur berättelsen är förändringen total i och med att hon har sökt den svåraste linjen: Natur. Hon siktar i tur och ordning på att bli statsminister – psykologiproffs – hjärnkirurg.

Språkglädjen firar triumfer i denna högkvalitativa roman. Allt betraktas och nagelfars med vassa omdömen. Det gäller också egna gärningar. Miira stoltskäms och argskäms, ser sig som grovkornig granitbit, kan var lika trimmad som sin tändare och magsjukan åker runt som buss 73. Metaforerna är lika fyndiga som hos påhittiga sportskribenter. Vid omläsning observerade jag inte i samma utsträckning det uppdrivna tempot. Dock kan man lugnt påstå att Miira är överaktiv. Det händer osannolikt mycket i hennes liv, mycket energi måste läggas på att lösa knepiga situationer.

Vad har då prisets upphov, Stig Sjödin, gemensamt med pristagaren? Så här står det i Rapport från förorten utgiven 1971:

”Jag fick en beställning på en sång till förortens ära
Jag tackade belevat nej,
men svor inom mig att i helvete heller.
Fusket skriker omkring mig.
Jag ser så många hemlösa alla dagar.
Människospillrorna är som drivved,
de har frihet att driva vart de vill.”

Stig Sjödins signum var en unik kombination av strävhet och ömhet, vilket stämmer in på Ingenbarnsland. Stig och Eija har haft med sig besvärliga tidiga levnadsomständigheter in i sitt litterära skapande. De har trampat upp ny mark.  Båda lyfter fram storheten hos den lilla människan. Umbäranden, drömmar och patos för allt genuint.

En avgörande skillnad är det fatalistiska draget hos Sjödin. Hans dikter har stundom släktskap med Mias mamma i Mor gifter sig. Hon som sa att man inte hamnar någonstans utan är där man befinner sig.  Årets pristagare är för mig en upprorisk optimist. Den svenska skolan hade mått bättre om hon varit utbildningsminister.

Eija har tagit chansen, gett röst åt de ohörda och marginaliserade, de som saknar status. Hon har gjort precis vad Elisabeth Hjorth efterlyste i SvD i somras: blottlagt klassamhället, patriarkatet och rasismen.  Jag vill härmed framföra mina gratulationer till en värdig vinnare. Och nu väntar vi spänt på nästa bok.

Mats Hallberg

Läs också...

Också förra årets Sjödinprisföredrag hade vi förmånen att få trycka. Läs Daniel Suhonen om Johannes Anyuru här.