Burmas mest kända demo­kratikämpe Aung San Suu Kyi.

Foto: Jae C. Hong

Det var som en saga. Redan 1985, när jag för första gången reste i Burma, var landet sagoliknande.

Då talar jag inte om den stenhårda regimen, korruptionen eller fattigdomen. Utan människorna, de fantastiska landskapen vi färdades genom och de otroliga, tusenåriga pagoderna och templen som liksom radades upp framför oss tills vi mättades.

Förra veckan var jag där igen.

Det var som en saga. Burma, som världen tappat hoppet om för länge sedan, genomgår en demokratiseringsprocess i en takt som nästan skrämmer – går det för snabbt? Är det på riktigt?

Jag åt middag vid samma bord som biträdande informationsministern och en av de exilreportrar som sänt illegala radiosändningar från Oslo till det burmesiska folket i över 20 år. De skålade och diskuterade utveckling. Och jag frågade ministern om det inte går för fort – blir det en backlash?

Det går inte fort, sa han. Det här har varit på gång länge, vet vi som lever i Burma. Det är ni utanför som inte fattat något.

Nåja, det är ju nu inte så hemskt många månader sedan som regeringen beslutade sig för att släppa en hel hög politiska fångar.

På ILO:s kontor säger man att Burmas unga har enorma förväntningar. Och är otåliga – men på vad är de inte riktigt klara över. För vad är rättigheter om man aldrig har haft dem? Hur använder man en demokrati?

Flyger hem till gamla, vanliga, gråa Sverige, där folk gapar om att en muslimsk församling ska tillåtas ropa ut sina böner ibland.

Nej, jag tycker inte att vi lever i ett jävla bortskämt land. Det är bra att folk vet att rättigheter också handlar om att kunna gå bananer för att en minoritet med en annan religion än ens egen tillåts utöva den.

När man haft demokrati så länge att de som införde den inte längre finns kvar för att berätta – om knappt tio år firar rösträtten 100 år i Sverige – så tar man den för given och blir ilsken när den utvidgas att gälla alla (nästan). Till och med utövande muslimer.

Burmeserna har en lång resa framför sig. För varje dag blir i synnerhet den yngre generationen mer och mer van, och det blir svårare och svårare att backa bandet.

Det jobbas för fullt. Lagstiftning är nödvändig. För fackliga rättigheter, arbetsmiljö, yttrandefrihet och religionsfrihet. Det är ett nästan ofattbart slit.

Tänk på det, ni som bävar över slutet för gamla Svedala på grund av en och annan liten offentligt hörd bön till Allah.