Med ett pendlarfack och ett skyddsombud hade klämspärrarna i Stockholms tunnelbana stoppats för länge sedan, skriver en debattör från planka.nu.

Hundratals kollektivtrafikanter i Stockholm har skadats i SL:s (Storstockholms Lokaltrafik) nya klämspärrar. Trots detta har ingen ännu dragit i nödbromsen. Kollektivtrafikanter och resenärer behöver ett skyddsombud, och i väntan på det införde vi från Planka.nu ett eget skyddsstopp under en eftermiddag i september.

Med hjälp av buntband och tejp ställdes spärrarna upp på två knutpunkter i Stockholm kollektivtrafik. Det var vårt egenhändiga skyddsstopp, som självklart mest blev symboliskt. Visserligen klämdes ingen under de timmar vi var på plats, men den riskabla vardagen för trafikanterna fortsatte sedan som vanligt.

Ökningen av skadorna i kollektivtrafiken är ett resultat av satsningarna på klämspärrar för hundratals miljoner. Exakt hur mycket pengar är hemligt, men skadorna på kollektivtrafikanter går inte att gömma undan. I tidningarna finns bilder på människor med jack i ansiktet, skadade armar och berättelser från förtvivlade föräldrar som är rädda att ta med barnen i kollektivtrafiken. Samtidigt omfattar de torra interna rapporterna hundratals incidenter.

Enligt Arbetsmiljöverket kan ett skyddsombud ”stoppa /…/ arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares [kollektivtrafikanters] liv eller hälsa.”

Det är vad vi behöver. SL har försökt åtgärda den jobbiga medieuppmärksamheten med att sätta i gång ”kurser” i spärrkunskap. Detta är att lägga skuld på dem som faktiskt skadats. Dessutom är frågan om människorna ska anpassas efter systemet eller om systemet ska anpassas efter människorna?

Debatten om spärrarna är inte ny, och dessförinnan pratade vi om våld mot resenärer från biljettkontrollanter. Inget av detta är en slump eller beror på enskilda missöden. När avgiftstrycket höjs med 75 procent på tio år så känner sig politikerna tvungna att öka kontrollen.

Vi som plankar i Stockholm finner alltid sätt att kringgå kontrollen. Men kombinationen av skenade avgiftstryck och repressiva åtgärder gör att det mest klimatvänliga och effektiva transportsättet förlorar sin attraktionskraft.

För partierna i landstinget verkar valet stå mellan klämspärrar och våldsammare biljettkontrollanter. Det är dags att lyfta blicken och se kopplingen mellan plankningen och avgiftstrycket, mellan kontrollsystemen och avgiftsfinansieringen. Att fortsätta med samma hårdhandskar som inte fungerat under tio år tyder på att det blivit en prestigefråga. De ständiga gissningarna på hur mycket plankningen ”kostar” (i själva verket en utebliven intäkt) varierar efter dagsform. Ena stunden behövs spärrarna därför att plankningen hela tiden ökar, den andra så försvaras spärrarna med att plankningen minskat stort.

För oss verkar alla försök att upprätthålla avgiftstrycket hopplösa. Vi förespråkar därför nolltaxa i kollektivtrafiken. Men just nu är det mest akuta att stoppa skadorna i klämspärrarna.

Kollektivtrafikanter måste, precis som alla andra grupper i samhället, organisera sig för att kunna påverka. Med ett pendlarfack och ett skyddsombud hade klämspärrarna stoppats för länge sedan. Planka.nu organiserar en stor del av plankarna i Stockholms kollektivtrafik och är det närmaste en fackförening kollektivtrafikanterna kommer i dag. Vi tror också att bättre organisering skulle leda till att politikerna inte skulle kunna höja avgiftstrycket hur som helst. För att kollektivtrafiken ska kunna växa så behöver vi trafikanter vara minst lika organiserade som löntagarna. Då skulle situationen med klämspärrarna aldrig behövt uppstå.

Christian Tengblad