Den socialdemokratiska ledningens Affärsplan för Sverige på DN-debatt väckte lika delar indignation och löje. Men affärsplan är så mycket större och värre än bristande fingertoppskänsla hos partiets mediekommunikatörer. I världens typ mest avreglerade land, är det inte logiskt att det som förr kallades politik devalveras till affärsplan?

I det nya numret av den social­demokratiska idétidskriften Tiden beskriver Daniel Suhonen och Felix Antman Debels under den oroande rubriken ”När kapitalet fick partibok” den miljö jag tror har framfött det socialdemokratiska missfostret Affärsplan. Det handlar om hur eliterna inom arbetarrörelsen och näringslivet smält samman och hur det äktenskapet från helvetet hotar demokratin. Förr möttes de som motparter vid förhandlingsbordet. Nu lobbar de tillsammans på samma mingelparty.

Näringslivet betalar inte längre bara borgare utan också social­demo­kra­tiska partitoppar/debattörer som rekryteras för att öppna och smörja marknader åt kapitalet. Näringslivet som via PR-byrån Prime slussade 500 000 kronor om året till tankesmedjan Arena, liksom pengar till före detta SSU-ordföranden Niklas Nordström, ville förstås ha avkastning på sin investering, (det så kallade Primegate som Aftonbladet avslöjade 2010). Intresset ljuger som bekant aldrig och det är knappast samhällsintresse som vägleder dem som Suhonen och Antman Debels kallar ”dubbelagenter” som Erik Åsbrink/Goldman Sachs, Björn Rosengren/Kinnevik, Tomas Östros/Bankföreningen, Tomas Bodström/Pysslingen eller Widar Andersson/Academedia.

På DN-debatt (2012-10-02) väcker Suhonen och Antman Debels frågan om kongressen 2013 kommer att vara ren från ombuds­män med dubbelagenda och fri från motioner dikterade av riskkapitalets intresse att värna vinst i välfärden?

Men jag undrar också hur den nya affärsplanen, förlåt partiprogrammet, kommer att påverkas av att kapitalet fått partibok. 2001 togs påpassligt portalparagrafen bort – att bestämmande över produktionen ska ligga i hela folkets händer – och tidsenligt sitter i dag en Wallenbergman i programkommissionen. Pär Nuder, som bland annat är rådgivare åt Wallenbergs maktbolag EQT och sitter i styrelsen för EQT-ägda Swedegas drog förra året in 12,6 miljoner då han hjälpte parti­kamraten Jan-Emanuel Johansson sälja sitt kritiserade välfärdsimperium Svensk samhällsutveckling AB för 223 miljoner.

Då partiet rasat från folkrörelse till pr-maskineri, varför inte kalla sossarna för affärsrörelse rakt av, samhälle låter omodernt, företag är fräschare, och folkvald är så 1976 – varför inte entreprenör? Jag måste påminna om att Olof Palme sålde sina aktier i familjeföretaget MEA inför partiledartillträdet.

Kort sagt, på ren nysocialdemo­kratiska så har ledningen sabbat partiets varumärke rejält. Och för er som hävdar att sammansmältningen mellan sosse- och näringslivseliten är en icke-fråga så undrar jag om det inte är problematiskt att symbiosen aldrig leder till att en näringslivstopp blir LO-aktivist?