Det var rätt av Försvarsmakten att säga upp officerare som inte ville tvingas jobba utomlands. Trots att det inte fanns något sådant tvång när de anställdes. Det slår Arbetsdomstolen fast i dag.

Det var för två år sedan som 116 officerare vägrade att skriva under nya anställningsavtal där det stod klart att all personal måste tjänstgöra utomlands. Samtliga fick då gå på grund av arbetsbrist.

Sju officerare vägrade godta uppsägningarna. En kompanichef, som varit anställd i tretton år och deltagit i sex internationella insatser, tog tillsammans med Officersförbundet uppsägningen ända till Arbetsdomstolen (AD) för prövning. När han anställdes var utlandsuppdragen frivilliga.

Facket ansåg att:

Försvarsmakten inte utrett omplacering.

Det inte förkommit arbetsbrist.

Samt att det vore en avsevärd försämring av kompanichefens arbetsvillkor och gå i strid med kollektivavtalet.

AD anser däremot att Försvarsmakten har rätt i att det förekommer arbetsbrist. Bakgrunden är den omorganisering som skett av försvaret, där det sedan 2010 ingår för alla anställda att acceptera utlandsuppdrag med kort varsel.

Därmed anser domstolen också att omplacering blir omöjlig. Det finns helt enkelt ingen tjänst inom Försvarsmakten där utlandsuppdrag inte kan vara tvingande.

Inte heller anses arbetsvillkoren vara så pass försämrade att de skulle strida mot gällande avtal. AD hänvisar även där till Försvarsmaktens ändrade uppdrag, som riksdag och regering beslutat om. Och att skyldigheten att åka på internationella uppdrag gällt alla officerare som anställts efter 2003.

Arbetsgivaren har därmed rätt att genomföra den här typen av förändringar i anställdas villkor.

Officersförbundet får stå för Försvarsmaktens rättegångskostnader på 118 800 kronor. En ledamot i domstolen var skiljaktig, det vill säga håller inte med om att uppsägningen var sakligt grundad.