Olle Sahlström pilgrimsvandrar både till kyrkor och till Folkets hus. Allhelgonakyrkan i Stockholm har blivit hans nya hemvist.

Foto: Robin Haldert

Han har inte bestämt sig än, om han ska bli medlem igen i Svenska kyrkan, den som han gick ur 1968. Han månar om friheten, Olle Sahlström. Men han är aktiv, har hittat en andlighet, en gudstro och ett annat förhållningssätt till att förändra samhället.
Mer medmänsklighet, mindre knutna nävar. Ändå mer radikal, men mindre ideologisk, sedan han 2009 dödförklarade arbetarrörelsen och bestämde sig för att gå vidare i livet.

Med sin vandringsstav, ryggsäck och närvaro i varje steg har han såväl pilgrimsvandrat till Santiago de Compostela i norra Spanien, som gjort en personlig vallfärd mellan ödelagda kyrkor och Folkets hus i svenska samhällen. Letat efter den röda tråden i sina två kyrkor, den kristna och arbetarrörelsens.

Se så mycket som är lika, säger han och pekar mot koret i den bruna träkyrkan. Predikstolen och talarstolen, Jesusbilder och Brantingikoner, prästen och ombudsmannen.

Han mår och har det bra, den ”illojale” LO-ombudsmannen som fick avsluta sin tjänst i LO-borgen 2005. Som anställd på LO Idédebatt hade han uppgiften att vara fri tänkare, men hans kritik av symbiosen (samverkan var ett för svagt ord) med socialdemokratin blev för mycket.

Han kan ta det, säger han, där han står ensam i den tysta Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm, men det han fortfarande har svårt att smälta är att ingen sa det rakt ut, att han officiellt fått nya arbetsuppgifter.

En vecka tidigare sitter jag i soffan i hans lägenhet och ställer den enda förstafråga jag kunnat komma på: Du har dödförklarat arbetarrörelsen, du har slutat tala och skriva om facket, jag skriver en serie om LO:s framtid: Vad gör jag i ditt vardagsrum?

Han ler, lutar sig tillbaka. Väggklockan tickar. Men det ska komma ett svar.

När han öppnar dörren ser jag en traditionell mainstream-ombudsman: en vit, medelålders man med pondus. Håret är möjligtvis det enda som för tankarna till ett yvigt inre. Som ombudsman på LO – och en av de tre mest efterfrågade talarna tillsammans med dåvarande ordföranden Wanja Lundby-Wedin och utredaren Ingemar Göransson – avslutade han varje tal (uppemot 100 om året) med en uppmaning om att följa sin inre röst.

När folk har sagt till honom saker som: ”jag håller inte med dig, men du är modig, du är stark”, tänkte han att han bara följt sitt samvete.

Hans första övertygelse som ombudsman på LO när han anställdes 1990 var att lyssna på gräsrötterna, vilket han gjorde i rättviseutredningen som lades fram 1996.

En av slutsatserna där var att LO behövde en öppnare debatt och så startades LO Idédebatt. Där bjöd han och utredaren Ingemar Lindberg in till möten och seminarier, ibland med forskare, andra föreningar, rörelser. Den breda vänsterdebatten kom att inkludera 30 000 personer årligen.

Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein beskrev 2003 LO Idédebatt som vital, med en ”en frisk och självkritisk kultur som tyvärr inte alltid dominerar arbetarrörelsen”. Hon tyckte att fackföreningsrörelsen borde känna stolthet för att ”ha skapat en av de mer intressanta tankearenorna i svenskt samhällsliv”.

På LO var Olle Sahlströms uppgift att dra de stora linjerna, vara strategisk. Men själv väntar han inte in rätt tillfälle för att säga rätt sak.

Makt har han valt bort. I fikarummet såg han hur stämningen förändrades när LO-ordföranden kom in. Folk vände ut och in på sig själva, ”började göra armhävningar”. Själv drog han sig undan.

Och skrev böcker som Borgen och Den röde patriarken, behandlade arbetarrörelsens tystnad kring åsikts­registreringen och auktoritära tradition.

Totalt orädd, får man väl säga, eller kanske att han gav sig själv kamikaze­uppdrag. LO-kongressen hade ju fastslagit en fortsatt samverkan med S.

Att följa den inre rösten, som på liv och död, förklarar Olle Sahlström själv.

Båda böckerna följdes av total tystnad från kolleger och ledning, trots stor medial uppmärksamhet.

I sin fria roll ifrågasatte han en rad tabun på ett sätt som andra i huset inte kunde. Under årens lopp gnisslade det allt mer fram till den avgörande händelsen 2004, då Olle Sahlström fick ta sitt pick och pack från arbetsplatsen Borgen.

Då hade han först skrivit om symbiosen med S i tidningen Expressen – och fått kritik för valet av tidning – och därför skrivit liknande debattartiklar i Tiden och LO-Tidningen – och fått höra: Du driver ju kampanj, det här går inte längre.

”Är Olle Sahlström helt ute i kylan nu?”, frågar sig en person på LO:s hemsida, förmodligen i början av 2004. Nej, ”Olle Sahlström har kvar sin anställning som ombudsman. Vänliga hälsningar, Wanja Lundby-Wedin”, blir svaret, liksom att LO Idédebatt inte ska läggas ner.

Att han själv då fått beskedet att han inte fysiskt kunde befinna sig i LO-borgen nämner hon inte. Inte heller att han fått förhållningsorder: Om du behöver hämta dina saker så gör det kvällstid. Och: ”Om debattlustan lägger sig lite så ska nog det här gå bra.”

Varför drar Allhelgonarörelsen så mycket folk, varför kommer 800 varje söndag när andra kyrkor är så gott som tomma? Sådant borde man titta på, säger Olle Sahlström, och så kommer hans svar på min öppningsfråga, vad har han att bidra med till diskussionen om LO:s framtid?

I arbetarrörelsen uppstår lätt en slutenhet och konformism, säger han. Själv är han en annan sort. Nyfiken på nytt. Och han läser på, är idéhistoriker. Han önskar att facket kunde tänka nytt: inte bara se över samverkan med politiska partier, fackföreningar utanför LO och andra rörelser, utan också hitta nya former för organisering, ge sig ut från kanslierna och möta arbetarna, utforska verktyg för en global organisering på riktigt, för att inte fastna i den nationella som i praktiken förstärker en nationalism.

I arbetet med boken om facket i Europa, I skuggan av en storhetstid (2009), upptäckte han hur starkt han fortfarande ­brinner för ett demokratiskt och öppet fack.

Kan en rörelse bli stark, vital, spraka, om inte medlemmarna får komma i kontakt med sin egen styrka, inte drivas av självtillit och tillit till varandra? Nej, för det är själva fundamentet, svarar han själv.

Bortfiltreringen av medlemmar som inte är sossar (på sin höjd hittar man några på avdelningsnivå) innebär förlorad kraft från tiotusentals personer, anser han.

Men dödförklaringen av arbetarrörelsen då? Nja, han ser det snarare som en ”livgivande dödskyss”. Den är död i sin historiska form. Något radikalt måste hända.

Att kritisera LO:s relation till S var som att svära i kyrkan. Men vad är att svära i kyrkan, förutom just att svära?

Han vet inte riktigt. Han har ju inte blivit utkastad än, skämtar han.

Att ”följa arbetarrörelsens värderingar” är en vag uppgift som handlar om begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet (på LO fanns en stor frihet och stämningen var familjär, dock: en osynlig gräns var närvarande). Att följa den kristna trosbekännelsen är mer konkret, och den skrevs på 300-talet.

– Men jag tar inte så hårt på den.

I Allhelgonarörelsen har han hittat en ”öppen, frimodig, dynamisk och rebellisk församling” inom Svenska kyrkan. Avgörande för att han själv ska överväga att bli medlem är dess tre ledord: enkelhet, ödmjukhet (ingen som står över någon annan) och öppenhet.

Stor skillnad mot andra församlingar, säger han. Stor skillnad mot LO.

För honom rymmer det andliga sökandet också en personlig uppgörelse med sitt eget förakt för svaghet.

– Den röda patriarken – att kämpa för rättvisa och samtidigt uppträda som tyrann, det hänger inte ihop.

Efter ett långt samtal hemma i lägenheten tar Olle Sahlström ny sats, hämtar sig ett glas vatten. Berättar:

– Efter ett och ett halvt år hemma, utan arbetsuppgifter, ringde jag kanslichefen och sa: Det här går inte, jag vill ha ett jobb.
Då fick han höra: Det finns en stor risk att du kommer att bli mobbad. Och det var tydligen hans problem. Lösningen blev en avtalspension.

Han berättar inte för att folk ska tycka synd om honom, säger han, utan för att ord inte bara ska förbli ord.

– Om jag säger auktoritär tradition, om jag säger konformism, brist på yttrandefrihet, lågt i tak, sektkänsla, så är det så här det funkar.

– Sen är jag på ett sätt (han skrattar gott) historisk, för det har inte hänt en LO-ombudsman.

– Men ute på arbetsplatserna: Hur mycket som helst. Genom årtionden. Det är sorgligt, för det är en av anledningarna till den fackliga försvagningen.

Och vad som hände med LO Idédebatt? Jo, den slogs ju ihop med Socialdemokraternas och ABF:s till Arbetarrörelsens tankesmedja.

Fakta

Olle Sahlströms råd till nya LO-ledningen:

• Skapa en verklig medlemsdemokrati.

• Bryt med den auktoritära kulturen.

• Organisera! Omprioritera, experimentera med nya och nygamla arbetssätt.

• Bryt den facklig politiska symbiosen, närma er TCO.

• Bryt med den nationella självtillräckligheten.

Så här svarar Wanja:

”Som anställd på LO kan man inte öppet verka mot kongressens beslut. Han ville arbeta på ett annat sätt än vad som var möjligt. Han lämnade LO och vi var överens, han fick en bra lösning. Det handlade inte om att det fanns risk för att han skulle bli mobbad, och inte om att vi ville strypa idédebatten.”

Dåvarande LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin om att Olle Sahlström lämnade LO