Finansminister Anders Borg har blivit ifrågasatt för de ekonomiska prognoserna i höstbudgeten. I medierna har den evige dysterkvisten plötsligt förvandlats till optimist. Många har påpekat att regeringen räknar med avsevärt bättre utveckling än andra bedömare.

I synnerhet avviker prognosen för arbetslösheten på tre–fyra års sikt rejält från statliga Konjunkturinstitutets och Riksbankens bedömningar. 2016 tror finansdepartementet att arbetslösheten landar på strax över fem procent, den lägsta nivån sedan 90-talskrisen. Hos Konjunkturinstitutet räknar ekonomerna med mer medelmåttiga 6,6 procent.

Ekonomer vet lika lite som alla andra om vad framtiden har i sitt sköte. Därför brukar prognosmakare helt enkelt anta att ekonomin om fyra år befinner sig i ett tänkt normaltillstånd, eller jämvikt som det heter på ekonomspråk.

Och det är det som speglas i prognoserna.

Regeringen räknar dock med en betydligt lägre så kallad jämviktsarbetslöshet – eller långsiktigt hållbar arbetslöshetsnivå – än vad Konjunkturinstitutet gör. Bakom de olika bedömningarna ligger regeringens antagande att jobbskatteavdraget och förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen kommer att få betydande effekter på sysselsättningen. Den egna myndigheten är mer skeptisk efter att hittills inte ha sett någon större påverkan.

Kanske har båda fel. Jämviktsarbetslöshet är ett omstritt koncept.

Begreppet betecknar den tänkta nivå under vilken arbetslösheten inte kan sjunka utan att inflationen tar fart genom att lönerna skjuter i höjden. I praktiken går detta dock inte att mäta, utan det rör sig om en ren bedömningsfråga.

Historien visar att uppskattningar av nivån är hopplöst osäkra. Länder har sett arbetslösheten falla till nivåer som ekonomerna beskrivit som ohållbara, utan att inflationen stigit. Andra har fått se den uppskattade jämviktsarbetslösheten stiga efter att långtidsarbetslöshet bitit sig fast.

I politiken får dåliga skattningar av jämviktsarbetslöshet praktiska konsekvenser:

Räntan riskerar att sättas för högt om Riksbanken felaktigt tror att ekonomin är nära att överhettas. Och inom finanspolitiken leder fokusering på jämviktsarbetslöshet till att allt intresse riktas mot utbudsåtgärder som förändringar i a-kassan och skatterna, medan efterfrågestimulanser glöms bort. Båda scenarierna har förverkligats i Sverige under senare år.

Om efterfrågan i svensk ekonomi tar riktig fart när kriserna i världen ebbar ut kan det komma att visa sig att arbetslösheten kan nå ner till både fyra och tre procent utan att lönerna skenar. Men det vet vi inte förrän vi väl är där.