Visionen om en ”nattväktarstat” har gjort sig påmind under skattesänkningarna de senaste åren.

Tyvärr kvarstår känslan till en del även efter att Leif Pagrotsky har lämnat sitt förslag till socialdemokratisk syn på skatter.

Den liberala drömmen om en nattväktarstat innebär att staten bara ska ta hand om polis och militär och därmed bara ta ut den skatt som behövs för att upprätthålla lag och ordning, allt annat överlåts åt marknaden.

Bakom ligger det teoretiska resonemanget att allt fungerar bäst om marknaden lämnas ifred och inte ”snedvrids” av skatter.

Kritiken mot nattväktarstaten är naturligtvis att sjuka och fattiga lever i misär eller går under eftersom de inte har råd att köpa sig en högre välfärd på marknaden.

I dag borde nattväktarstaten därför vara ett svunnet kapitel i historien.

Genom tillväxten blir vi som nation ständigt rikare. Vi har alltså över tid allt större möjligheter att faktiskt i stället höja skatten, öka välfärden och ändå få mer pengar över till annat.

Men naturligtvis är det hart när omöjligt att gå till val på höjda skatter, åtminstone om det skulle bli kraftigt höjda skatter.

Den första fråga varje borgerlig politiker verkar lära sig ställa till oppositionen i dag är ju ”hur mycket vill ni höja skatten?”. Det befäster synen på att höjda skatter per definition är fel och farligt.

Argumenten att vi ändå över tid får mer pengar över till platt-tv och gymkort, och att skatten används till högre välfärd, brukar ha svårt att nå fram.

Ändå kan inte en politisk linje som värnar välfärd och rättvisa ducka för att åtminstone kräva ett rimligt skatteuttag.

Detta av följande skäl:

Skatten fungerar främst som en omfördelning över livet, från då vi är friska till då vi är sjuka och får skattefinansierad vård. Från då vi jobbar till då vi får ut pension. Även kostnaderna för den skattefinansierade utbildning vi får när vi växer upp betalar vi tillbaka i form av ny skattefinansierad undervisning till kommande släkten när vi blir äldre.

Skatten fungerar också som en omfördelning när det gäller välfärdstjänster från dem med högre inkomster till dem med lägre. Först på så sätt kan vi garantera att basala tjänster som skola, sjukvård och omsorg ska styras av behov och inte av inkomst.

Naturligtvis ligger vi i dag därmed långt över nattväktarstatens skatter, både när det gäller skattens omfördelande verkan över livet och den storleksmässigt betydligt mindre men ändå väldigt viktiga omfördelningen mellan inkomstskikt.

Alliansen har dock för varje skattesänkning gröpt ur förutsättningarna för vår gemensamma välfärd, något som fått både Juholt och Löfven att konstatera att ”Vi har högre ambitioner” när alliansens nedskärningar i välfärden har debatterats.

En minsta ståndpunkt hos Socialdemokraterna borde då vara att vi ska behålla åtminstone en rimlig storlek på skatteuttaget för att också klara en rimlig välfärd, inte minst med en skola som är på god väg att totalhaverera.

Att skattesänkningar skulle vara det bästa sättet att öka köpkraften hos vissa enskilda ekonomiskt svaga grupper är dessutom en ren felaktighet.

Det optimala stödet om man vill ge stöd åt enskilda grupper, där man samtidigt undviker marginal- och inlåsningseffekter, är skattefinansierade generella bidrag, även om det innebär att stöd också går till dem som egentligen inte behöver det.

Förhoppningsvis återremitteras Pagrotskys skatteförslag för en ordentlig genomgång innan valet.

Att Socialdemokraterna och Alliansen annars går till val i skattefrågan med samma fadda smak av nattväktarstat, kryddad med lite Rut-bidrag till de rika, känns inte rimligt.