Skolan hör till de verksamheter som människorna i samhället ska forma tillsammans. De ska inte organiseras med privata företag som ideal, argumenterar debattören.

 Foto: Janerik Henriksson

Att våra skatter ska gå till välfärdstjänster och inte till vinster är moraliskt självklart. Men det handlar också om att förskjuta inflytandet från marknaden till människor.

Efter decennier där politiken allt mer kommit att handla om teknikaliteter och detaljjusteringar fick LO-kongressens beslut om en non profit-princip i vård, skola och omsorg marken att gunga. Facket visade sig än en gång vara den kraft som förmår föra upp frågor som bubblar av folklig frustration och samtidigt balanserar på frontlinjen i den ständigt pågående dragkampen mellan demokrati och marknad, arbete och kapital.

Vi är många som med stor nyfikenhet följer arbetet med den välfärdsutredning kongressen tillsatte, där non profit-beslutet ska vara vägledande. I debatten som följt på beslutet, som väckt starka maktintressens oro, har man kunnat se tendenser till att reducera frågan till en semantisk diskussion om företagsekonomisk terminologi. Vad som avses med non profit är lika tydligt som svenskarnas uppfattning att vinster i välfärden antingen ska förbjudas eller återinvesteras i verksamheten: Det ska inte gå att tjäna pengar på våra skattefinansierade välfärdsverksamheter. Moraliskt är denna uppfattning självklar – om vi genom skatten samlar in pengar till välfärden är det också vad de ska användas till. Man måste nästan vara moderat finansminister för att tro att pengarna räcker till mer välfärd om en del av dem går till vinst i stället för till verksamheten.

Det har sagts att man inte kan vara mot vinster i välfärden eftersom förlusttyngda verksamheter inte klarar sig. Men det är knappast kommunala förskolor som ena året får några tusenlappar över och nästa år köper nya bordsdukar eller sparkcyklar för pengarna som får blodet att koka i ­stugorna. Därmed inte sagt att man accepterar att pengar, på ett eller annat sätt, försvinner ur verksamheten så länge vissa grundläggande kvalitetskrav är uppfyllda. Som Ylva Johansson sa i Aftonbladet häromveckan:

”Det finns ingen kvalitetsnivå där vi kan säga att vi nöjer oss. Barnen kan alltid lära sig lite mer i skolan, den gamla kan alltid få mer tid och barngrupperna kan alltid bli mindre.”

Så länge det finns pengar över kan de göra nytta i verksamheten – därför ska inga pengar tas därifrån.

De offentligt finansierade välfärdstjänsterna gör att även den som annars inte haft råd kan ge sitt barn en god utbildning, låta sig opereras när så behövs, utan fruktan lämna sina åldrande föräldrar i hemtjänstens vård. Vi tillåts koncentrera oss på vårt arbete när vi är där och sedan vara anhöriga när vi är lediga – i stället för obetald hjälplärare, sjuksköterska, vårdbiträde.

Men för arbetarrörelsen har välfärdstjänsterna historiskt fyllt en större funktion än så. De har varit avgörande för att vidga den sfär demokratin råder över, att fördjupa demokratin genom att skapa arenor där människor tillsammans kan forma sin vardag och sitt lokalsamhälle. Det är inte bara varor och tjänster som tillfaller dem med mycket pengar på kontot i det kapitalistiska samhället – detsamma gäller makt och inflytande. Välfärdsstaten sår fröet till en annan logik än marknadens.

Långt före Caremaskandalen har den offentliga sektorn kommit att organiseras med privat företagsamhet som förebild. Denna tendens måste granskas lika kritiskt som vinstintressena. Varför föredra en kommunal verksamhet om den är organiserad på samma sätt som de privata? Hur säkras demokratiskt inflytande över ideella stiftelser och kooperativ?
Arbetarrörelsens mål är att förskjuta makt från marknaden till demokratin. Det uppdraget kan svårligen läggas ut på entreprenad till det privata näringslivet.

David Eklind Kloo
Samhällspolitisk ombudsman,
Handelsanställdas förbund