Inför Riksbankens senaste räntebesked var det många som efterlyste ökad tydlighet från ledningen. Men efter veckans publicering av protokollet är det få som blivit klokare på vad som är att vänta från direktionen eller ens vikten av olika faktorer i räntesättningen.

Beskedet innebar en sänkning av styrräntan som många välkomnar.

Men trots att såväl inflationsutvecklingen som den höga arbetslösheten entydigt talade för att räntorna behövde bli lägre kom beskedet som en överraskning. För det hände inte mycket under juli och augusti som påtagligt stärkte argumentet för Riksbanken att gasa på.

Hur landade då majoriteten på slutsatsen att det var läge att sänka i början av september och inte tidigare?

Enligt protokollet förklaras omsvängningen av att (1) kronan förstärkts oväntat snabbt och att (2) produktiviteten överraskat positivt, två faktorer som bidrar till att sänka inflationstrycket i den svenska ekonomin.

Valutasvängningar är dock inte särskilt lyckade argument för att motivera räntebesked. Kronkursen är notoriskt ryckig, och valutaprognoser är bland de minst träffsäkra prognoser som produceras. De senaste veckorna har kronan fallit tillbaka en aning. Med ledningens logik har således argumentet för sänkning försvagats.

Detsamma gäller det andra räntesänkarskälet. Informationen om det oväntade produktivitetslyftet hämtades från SCB:s snabba uppskattning av tillväxtutvecklingen under det andra kvartalet. När siffrorna i förra veckan reviderades ned försvann en tredjedel av uppgången. Få erfarna ekonomer brukar läsa in särdeles mycket från enskilda kvartalssiffror över produktiviteten, men det valde man av någon anledning att göra här.

Att Riksbanken via dessa villovägar ändå beslutar sig för att sänka räntan innebär att dimmolnen tätnar kring Brunkebergstorg.

Bankens majoritet använder dessutom hushållens skuldutveckling som ett argument mot en ännu större sänkning, eftersom en ännu lägre ränta antas sätta ny fart på lånekarusellen.

Men räntevapnet är det trubbigaste verktyget av alla för att åtgärda problem med skuldsättning och bostadspriser eftersom det inte bara drabbar bolånen, utan även företag och andra som vill investera och satsa.

När ledamöter ena stunden tillstår att skuldtillväxten nu är nere på rimliga nivåer, för att i nästa andetag höja varningens pekfinger, ges intrycket att hushållens skulder kommit att bli en återkommande ursäkt för att inte bedriva en penningpolitik som stöttar arbetsmarknaden.