Arbetslösheten är skyhög och medlemstalen i facken rasar. Endast sju procent av världens arbetskraft är med i ett fack. Under årets internationella Anna Lindh seminarium ställdes frågan ifall facket är en spelare som fortfarande är kvar på planen.

Under 1930-talskrisen gjorde president Franklin Roosevelt stora statliga satsningar för att få igång ekonomin igen. Satsningarna i USA bidrog till att den globala ekonomin kravlade sig upp ur den djupa kris den befann sig i. De kom att kallas en ny giv, eller new deal på engelska.

Nu befinner sig världen åter gen i djup ekonomisk kris och i går, måndag, träffades ett 30-tal fackliga toppar och politiker på ett internationellt Anna Lindh-seminarium som anordnades av Palmescentret i Stockolm.

Temat för seminariet var A new global deal between capital and labour, och målet var att hitta en ny överenskommelse mellan kapital och arbete.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven inledde.

Hans budskap var att lösningen heter ömsesidigt respekt. Om facken respekterar företagens rätt att göra vinster så ska företagen respektera fackens rätt att organisera sig. Enligt Stefan Löfven tjänar båda parterna på det. Han tog Brasilien som exempel.

– Där har både marknadsekonomin och de organiserade arbetarna fått en starkare roll, sa han.

Stefan Löfven tillade dock att det finns många som i dag arbetar under slavliknande villkor.

Jaap Wienen, vice generalsekreterare för världsfacket IFS (Internationella fackliga samorganisationen) gjorde en dyster teckning av världsläget.

Han talade om världens 220 miljoner arbetslösa, om den höga ungdomsarbetslösheten och hur allt färre täcks av kollektivavtal.

Enligt Jaap Wienen sprids nu en misstro mot fri handel bland de fackliga organisationerna i världen. Världsfacket IFS ser en fri handel som något positivt, men flera fack i världen har iakttagit hur deras jobb flyttas till länder där arbetsvillkoren börjar bli allt mer tveksamma.

– Det är ett hot mot hela systemet, sa han.

Jaap Wienen varnade för vad som kan hända då arbetslösheten är hög och facken inte längre känner att de har någon roll i den sociala dialogen mellan löntagare, arbetsgivare och regeringar.

– Det kan bli konfrontationer. Riktiga konfrontationer. Inte bara vänliga demonstrationer med banderoller, sa han.

Enligt världsfacket IFS är endast sju procent av den globala arbetskraften med i ett fack.

Det fick en av gästerna, den tidigare polska premiärministern Wlodzimierz Cimoszewicz, att undra om det är någon poäng för stater och arbetsgivare att göra upp med fackföreningar som förlorat så mycket makt.

– Är facken fortfarande en spelare? undrade han.

Jaap Wienen svarade att den låga siffran på sju procent organiserade beror på att många i världen i dag arbetar inom den informella ekonomin, de är sysselsatta i egna jordbruk eller jobbar på en svart arbetsmarknad.

Enligt Jaap Wienen är facket en viktig spelare i vissa områden och i vissa branscher.

I exempelvis EU och Latinamerika har facket en relativt stark ställning. Inom industrin har också facket lyckats organisera bra. Samtidigt finns det stora vita fläckar på den fackliga kartan.

– I Kina finns till exempel inga fria fackföreningar alls, slog han fast.

Jaap Wienen idkade samtidigt en viss självkritik.

– Många i den informella sektorn jobbar under otrygga anställningar och de litar inte på någon. De litar inte på oss. Och det är delvis vårt eget fel eftersom vi inte har lyckats erbjuda dem någonting, sa han och tillade att facken i framtiden borde titta på andra sätt att organisera sig.

En lösning skulle, enligt honom, kunna vara att facken organiserar sig i mindre grupper i de lokala samhällena i stället för att utgå ifrån stora arbetsplatser.

Urban Ahlin, Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, kom med en egen förklaring till varför facken tappat styrka.

Enligt honom går mycket att koppla till att produktiviteten i världen har utvecklats kraftigt de senaste tio åren, uran att facken har lyckats kapa åt sig de växande vinsterna. Inkomstskillnaderna mellan utbildade och icke utbildade har ökat och den rikaste procenten i världen har blivit allt rikare.

Samtidigt har det skapats nya anställningsformer på arbetsmarknaden, och företagen har investerat mer på finansmarknaden än i sin produktion.

– Det har också skett en annan förändring också, sa Urban Ahlin. Det är numera okej att säga att girighet är något bra.