Den svenska arbetarrörelsen är sedan länge engagerad i strävandena för fred och rättvisa i Mellanöstern. När staten Israel utropades väcktes förhoppningar på en demokratisk socialism som många socialdemokrater i vår del av världen kände sig befryndade med. I entusiasmen över nationsbildningen glömde man ofta bort konsekvenserna för den arabiska befolkning som fördrevs eller tog till flykten.

Under 1970- och 80-talen spelade Sten Andersson och Olof Palme en viktig roll när det gällde att uppmärksamma palestiniernas situation och bidrog till att det internationella samfundet började lyssna till också deras röst. Fackföreningsrörelsen hade under lång tid nära samarbete med sina israeliska motsvarigheter. Broderskapsrörelsen och, på senare år, Olof Palmes Internationella Centrum, har spelat en strategisk roll för fredssträvandena genom sina insatser som brobyggare och demokratiutbildare.

Ship to Gaza hör inte till arbetarrörelsen. Ändå finns mycket som förenar. Ship to Gaza är en idéburen folkrörelse av 2000-talet, ett initiativ för praktisk solidaritet som är besjälat av samma etos som en gång formade arbetarrörelsen. Grundfrågan som Ship to Gaza ställer är mycket enkel:

Är palestinier människor?

Liksom följdfrågan:

Varför förnekas de i så fall sina mänskliga rättigheter?

Det är samma frågor som en gång ställdes av den tidiga arbetarrörelsen, fast då gällde det arbetarklassen. I likhet med socialismens pionjärer är vi övertygade om att kampen för mänskliga rättigheter kräver kunskap och upplysning. Det är därför med glädje och stolthet vi i dag kan tillkännage att Arbetarnas Bildningsförbund och Ship to Gaza har beslutat att samverka i en riksomfattande folkbildningsinsats för att öka kunskapen om den politiska situationen och läget för de mänskliga rättigheterna i Israel och Palestina, samt om de initiativ som tas för att förändra det i riktning mot fred och rättvisa. Satsningen kommer att innefatta såväl traditionella studiecirklar som föreläsningar som via webben kan följas i hela landet. Tanken är att öka medvetenheten och kunskapen hos vår befolkning och skapa direktkontakt mellan människor med hjälp av ny teknik.

Just nu när vi skriver dessa rader är Ship to Gazas segelskonare Estelle på väg att runda den iberiska halvön på sin 5000 sjömil långa färd från Umeå till Gaza City, Palestinas sönderbombade hamnstad. Välkomnandet i Alicante, Bermeo, San Sebastian, som baskerna kallar Donostia, har varit fantastiskt, liksom i franska Douarnenez, Kristiansand och Oslo i Norge, och alla de hamnstäder längs den svenska kusten som under sommaren besökts av Estelle. Artister och fotbollsdirektörer, borgmästare och medborgare, professorer och hamnarbetare har alla slutit upp bakom kravet på att en gång för alla häva den omänskliga, olagliga och fördärvliga blockaden mot Gaza.

Allt fler inser hur förödande blockaden är för den belägrade befolkningen på Gazaremsan. Den berövar dem rätten att leva som människor. Däremot har blockaden inte förmått uppfylla något av de mål som tillskyndarna anför som dess motiv. Den har inte stoppat de sporadiska raketbeskjutningarna mot södra Israel. Den har inte störtat Hamas från makten eller hindrat väpnade motståndsgrupper från att rekrytera nya milismän. Tvärtom. Den s k tunnelekonomin, som är en av blockadens konsekvenser, göder kriminella och männen vid makten till priset av ett ödelagt näringsliv och ruinerade affärsmän.

Det enda blockaden definitivt lyckats med är att fördjupa bitterheten och misstänksamheten på ömse sidor om den mur som, tillsammans med det för palestinier förbjudna havet, inhägnar den lilla strandremsan.

Frågan är alltså inte varför blockaden bör avskaffas utan varför den ännu inte är avskaffad.

Att genom opinionsbildning rikta uppmärksamhet på blockadens konsekvenser är uppenbarligen en förutsättning för att det politiska ledarskapet, i regionen liksom i resten av världen, ska fås att handla i överensstämmelse med sina vackra ord om mänskliga rättigheter och folkrätt. Detta har förlett en del kommentatorer att avfärda Ship to Gaza som enbart ett medialt fenomen. De har inte insett att politisk handling i vår tid tilldrar sig i flera dimensioner samtidigt. Estelle är en högst verklig skuta, hennes besättning, maskin och segel är väldigt påtagliga – vilket hundratals besökare har kunnat konstatera under sommarens seglats längs den svenska kusten. Men Estelle är inte en ensam bräcklig farkost. Hennes last består av mediciner, musikinstrument, fotbollar – men också och framför allt av solidaritet. Allt fler palestinier på Gazaremsan har nåtts av Ship to Gazas och Frihetsflottans budskap att de inte är ensamma, att det finns en omvärld som bryr sig och handlar.

Innerst inne är Ship to Gaza ett upplysningsprojekt och som sådant djupt besläktat med folkbildningens anda. Det utgår från övertygelsen om alla människors lika värde och insikten att kunskap ger makt. Med en parafras på en klassisk paroll från arbetarrörelsens bildningssträvanden vill ABF och Ship to Gaza tillsammans utropa: Ljus över världen, det är det vi vilja!

Helén Pettersson
förbundsordförande ABF

Mikael Löfgren
styrgruppsledamot Ship to Gaza