Vilken usel sommar det har varit! Varje vecka under hela sommaren har löpsedlarna fyllts av beklämmande prognoser och rapporter om att farhågorna besannats.

Dåliga somrar kastar sin skugga långt in på hösten. De brukar återspegla sig i högre sjukskrivningstal och en ökning av skilsmässofrekvensen. Antagligen för att vi har så stort behov av avkoppling och när den uteblir återvänder vi till jobbet med känslan av att ha utsatts för orättvisa. Vi har en outtalad överenskommelse med sommaren om att den ska leverera på semestern, som kompensation för vårt slit resten av året.

Det pratas så mycket om Mindfulness, som ska vara motsatsen till stress. Medveten närvaro, heter det, när vi ska vara så mycket här & nu att vårt förflutna lämnar oss i fred en stund och vi inte heller oroar oss för framtiden. Det är inte så lätt att åstadkomma hur bra vi än vet att det vore för oss. Men riktig värme kan vara till god hjälp. Värme har den inverkan på oss att vi inte orkar stressa. Är det tillräckligt varmt fixar man ingenting mer än att vara precis i nuet. Hetta smälter visarna på den inre klockan så att tiden avstannar. Det är klart att vi pustar och beklagar oss när det är för varmt också, men det hör till bilden. Det är en lyx att få klaga över värmen och att få tillägga att manbordeinteklaga.

Vi är ett tappert folk. Vi sitter i våra tält och husvagnar och sommarstugor, lyssnar på regnet, spelar brädspel och säger till varandra att egentligen är det rätt mysigt. Vi tar oss ett dopp i den myggiga sjön och huttrar och känner oss duktiga och nordiska efteråt.

Men plötsligt kommer det en solig dag med bred, generös värme. Först då, när man ligger i solen fattar man hur mycket man ansträngt sig för att hålla humöret uppe med hjälp av datorer, lådvin och sockerkaksbak i mikron. Och så grillar man och sitter för första gången ute till sent i det sammetslena sommarmörkret och konstaterar att sommaren till slut höll sin del av överenskommelsen. Men när regnet öser ner morgonen blir det för mycket för den tåligaste familj. Då ger man upp och åker
hem.

Det lustiga är att alla jag möter säger att de haft tur med vädret. Och jag är en av dem. Det är som att vi kryssat mellan de där skyfallen och frostnätterna man läste om och lyckats pricka in solfläckarna på kartan. Någon måste ju rimligen ha varit på platserna med riktig skitsommar. Men inte jag. Vad jag minns. Fast kanske är minnesförsköning bara vårt sätt att handskas med besvikelsen för att förebygga skilsmässor och sjukskrivningar i höst.