Världens svåraste jobb

Syriens nästa president kan heta Abdulbaset Sieda, svensk medborgare och Uppsalabo. Han har tagit tjänstledigt från lärarjobbet för att leda revolutionen mot Assadregimen.

– Mina svenska erfarenheter har varit till stor nytta, berättar han när Arbetet träffar honom på ett välbevakat hotellrum utanför Stockholm en sen kväll i september.

Abdulbaset Sieda talar varmt om sina år i lärarfackets klubbstyrelse i Uppsala, och om den svenska föreningsdemokratin, där alla har rätt till sin åsikt, även om man alltid strävar efter att nå samförstånd.

– När det inte är möjligt med samförstånd står man ändå enade i oenighet. Och det är precis vad vi syrier behöver i dag.

Att ena oppositionen kring det gemensamma målet – att besegra arabvärldens mest skoningslösa polisstat – ser han som sin viktigaste uppgift.

Men att samla en djupt splittrad opposition som består av minst 100, enligt vissa källor upp till 300, politiska, religiösa och etniska rörelser, allt ifrån inbitna islamister till sekulära liberaler, måste vara världens svåraste jobb.

– Visst är det svårt, säger han. Men absolut inte omöjligt.

Abdulbaset Sieda ber om ursäkt för röran medan han städar undan pappershögarna för att bereda sittplats på hotellrummet. Ögonlocken som hänger tungt under det gråvita håret och de ihopsjunkna axlarna vittnar om många sömnlösa nätter.

Jobbet som ordförande för Syriens nationalråd (SNC), en paraplyorganisation som rymmer stora delar av oppositionen, innebär ett ständigt pendlande mellan världens huvudstäder. Tiden däremellan går till biståndsarbetet på flyktinglägren och nattmanglingarna med partiföreträdare inom och utanför nationalrådet.

Till Sverige kom han 1994. Han lämnade landet när den ena partikamraten efter den andra i det kurdiska Vänsterpartiet plockades in till förhör. 17 år senare – förra hösten – var han med och grundade SNC i Istanbul.

Nu ses organisationen av ett hundratal stater som ”en legitim representant för alla syrier”, alltså en möjlig framtida regering efter att Assaddiktaturen störtats. I somras valdes Abdulbaset Sieda till SNC:s ordförande och sedan dess har han sovit ungefär tre timmar om dygnet.

– Den tyngsta biten är ändå mötena med alla sårade flyktingar som har fasansfulla berättelser om det urskillningslösa slaktandet och förödelsen efter flygattackerna i tättbebodda områden.

Över 30 000 civila har dött sedan folket reste sig mot tyrannen efter en fredagsbön i mars förra året. Minst lika många är spårlöst försvunna. De flesta är unga som deltagit i manifestationer.

– Ett standardsvar, när anhöriga vänder sig till myndigheterna, är: ”Era barn är borta, gå hem och gör nya, har ni inte stake nog, hämta hit era kvinnor så kan vi göra det åt er”.

Tidigare under dagen har Abdulbaset Sieda suttit i överläggningar med Sveriges utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson. Men den Bildt han mötte i dag var inte samma Bildt som blev ordentligt utskälld när han försökte mildra sanktionerna mot Syrien på ett möte med EU:s utrikesministrar förra året.

– Då kunde han inte förutse de katastrofala följderna av regimens brutalitet. Nu tänker han annorlunda.

Dagens överläggningar resulterade i ökat svenskt bistånd till bland annat mobila kök som ska förse syrierna i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien med 10 000 portioner mat om dagen. Därmed uppgår nu det svenska biståndet till närmare 200 000 miljoner kronor, vilket gör oss till en av de största biståndsgivarna i väst.

Abdulbaset Sieda är nöjd när det gäller biståndet, men han förväntar sig mer av den svenska regeringen.

– Sverige kan spela en aktivare roll inom EU och gentemot USA för att öka pressen på regimen.

Vad han mest av allt önskar är att FN och Nato inrättar buffertzoner längs den syrisk-turkiska gränsen för de tre miljoner syrier som just nu är på flykt inne i landet. Flyktingströmmarna har fördubblats under sensommaren och håller på att utvecklas till en humanitär katastrof som grannländerna inte mäktar med.

Förra veckan togs frågan upp i FN:s säkerhetsråd, som bestämt avvisade en sådan insats.

Minns Srebrenica, varnade kritikerna. Där skedde ett regelrätt folkmord under Balkankriget, mer eller mindre inför ögonen på en fullkomligt maktlös FN-styrka.

Ska man inrätta skyddszoner måste man också införa flygförbud, på samma sätt som skedde i Libyen förra året. Det skulle i sin tur innebära ett militärt ingripande, vilket med all säkerhet skulle stoppas i FN av Ryssland och Kina.

Abdulbaset Sieda är mycket besviken på FN som han anser saknar strategi för Syrien och bara förlänger det syriska folkets lidande. Han berättar att det främst är vapenleveranserna från Ryssland, via Iran och Irak, som håller regimen på fötterna. De syriska attackhelikopt­rarna och stridsvagnarna är gamla och slitna. Landet är helt beroende av ryska sändningar av reservdelar samt hjälp med underhåll. Men Ryssland hävdar att alla leveranser gäller gamla kontrakt.

Abdulbaset Sieda träffade nyligen ryske utrikesministern Sergej Lavrov för att diskutera saken. Det blev ett laddat möte utan resultat.

– Jag var rakt på sak. Det är med era vapen Assad slaktar våra barn och kvinnor, sa jag till honom. Han blev upprörd och insisterade på att oppositionen ska inleda dialog med regimen utan villkor.

Varför kan ni inte göra det?

– Det går inte att sluta fred med en diktatur som plågat sitt folk i över fyra decennier. Inte heller byta ut en bödel mot en annan. Hela Assadstyret måste bort.

SNC:s politiska program innehåller en rad tjusiga ord om fria val, jämställdhet, yttrandefrihet och garantier för minoriteters rättigheter. Men faktum är att organisationen domineras av islamistiska Muslimska brödraskapet som har ett starkt stöd bland sunniaraber, majoritetsbefolkningen i landet.

Det stora frågetecknet är därför vad som händer om de kommer till makten, och hur minoriteterna, som är 40 procent av befolkningen, ska kunna lita på brödraskapet?

Abdulbaset Sieda förstår rädslan för islamisterna, men bara till en viss grad. Det är ett välkänt argument som tidigare användes av regimerna i Egypten, Tunisien och Libyen och som nu används av Assad, hävdar han. Syftet är att skrämma omvärlden, i synnerhet väst.
För det första är det långtifrån säkert att islamisterna skulle vinna fria val i Syrien, påpekar han. För det andra har de flesta av de syriska islamisterna levt i exil i Europa och är betydligt mer toleranta jämfört med sina bröder i andra arabländer.

– Exempelvis har de inget emot att landet styrs av en kvinnlig president. Jag tror att de kommer att förlora mycket av sin martyrgloria och därmed sitt folkliga stöd i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Assad har tappat greppet om landet, berättar Abdulbaset Sieda. Varje dag deserterar poliser och soldater gruppvis och ansluter sig till Fria syriska armén, som har ett nära samarbete med SNC. Båda organisationerna har sina baser i Turkiet. Men sina vapen får FSA från Qatar och Saudiarabien.

Abdulbaset Sieda skrattar för första gången under intervjun när han får en fråga om fackföreningarnas roll i den syriska revolutionen.

– Hittills har vi bara haft Assads fackföreningar och de är ju rena skämtet.

Men nu bildas nya organisationer överallt. Med betoning på ”nya”. Nya armén, nya studentföreningar, nya arbetarorganisationer.

• Kan det bli ett regionalt krig?
• Lösningen är enkel: Stoppa vapnen till Syrien