Filmen om Olof Palme som har premiär i dag ger en plågsamt bra bild av hur motsättningarna inom arbetarrörelsen tärde under Palmes sista år.

Tyvärr krävs inte mycket för att se att motsättningarna finns kvar än i dag, även om ingen vill ståta med det eller – som på Palmes tid – benämna motsättningarna som ett ”rosornas krig”.

På 1980-talet symboliserades konflikten av kampen om löntagarfonderna. Men tvärtemot vad de flesta tror i dag var dessa mytomspunna fonder mest ett begrepp.

De kunde naturligtvis aldrig bli det gigantiska hot mot svenskt företagande som många ville ha det till, och bakgrunden var helt logisk.

Förslaget kom från LO, som en utlöpa­re av den solidariska lönepolitiken.

Den solidariska lönepolitiken innebär att lika lön ska betalas för lika arbete, oavsett vilket företag som anställer. Det betyder att vissa företag får det svårare att betala fastställda löner och vissa får det lättare.

En del företag kan till och med höja sina vinster rejält genom att de inte behöver höja lönerna mer än vad som avtalas i centrala förhandlingar.

Löntagarfonderna syftade till att komma åt dessa övervinster, åtmin­stone om vinsterna inte användes för att skapa fler arbetstillfällen.

Typföretaget som skulle ”drabbas” av löntagarfonderna var ett företag med stora övervinster och knappt någon anställd.

Till sin natur var de därmed i princip ett lika litet hot mot svensk företagsamhet som förmögenhetsskatten.

För de flesta väljare var löntagarfonderna obegripliga och de var naturligtvis aldrig i hjärtat den stora vägdelare som många ville göra det till.

Men fonderna stod för en djupare ideologisk skillnad inom arbetarrörelsen. De var en verklig vägdelare mellan dem som såg socialdemokratin som en folkrörelse för ökat inflytande och de inom rörelsen som anammat allt starkare influenser av nyliberalism och fri marknad.

För den grupp på finansdepartementet som under Palmes tid ka­l­lades ”kanslihushögern” fanns inget ut­rymme för radikala ekonomiska förslag.

Mordet på Olof Palme stoppade tillfälligt denna motsättning inom arbetarrörelsen. År senare återkom den när nyliberala influenser åter blev starkare.

Alla slår i dag ifrån sig talet om rosornas krig, det krig som så starkt infekterade Palmes sista år. Ärren är djupa och ingen vill kännas vid en strid eller ett krig inom partiet. Hellre då prata om Socialdemokraterna som ett parti med högt i tak och där många olika åsikter kan samsas och brytas mot varandra.

Det är utmärkt. Det är just så det ska vara.

Men det hindrar inte att den ursprungliga motsättningen de facto fortfarande finns kvar.

Vid nästa års valkongress kommer partiet åter att brottas med frågan om hur man ska kombinera ideologi med ekonomi, inte minst när frågan om vinst i vården ska debatteras. Frågan är till sin skepnad helt annorlunda än löntagarfonderna, men rör i grunden en liknande motsättning: Hur ska vi kombinera en grund­läggande socialdemokratisk ideologi för inflytande och ”brukar­makt” med en fri syn på marknadsekonomi?

I dag pågår för fullt ­positioneringen inför nästa års valkongress. Alla är ense om att kvaliteten ska stå i ­centrum, men konfliktens kärna består: Ska skattepengar kunna föras ut i vinster eller ska de inte det? Ingen har hittills lyckats presentera någon tredje väg, som man inte heller lyckades göra när det gäller löntagarfonderna.

Att ta från finansföretagens övervinster och placera dem i löntagarfonder var ett steg som varken marknaden eller delar av socialdemokratin kunde acceptera.

Att återbörda skattepengar från välfärdsföretagens vinster till verksamheten seglar snart upp som en lika stor utmaning för arbetarrörelsen.