Jag tvingas in i en halvmörk korridor med tomma kartonger och avlagda skrivmaskiner. I ett av rummen sitter ett gäng unga män som går igenom min ryggsäck, pryl för pryl som vore jag en spion.

”Jag är ingen spion”, säger jag till Assads pojkar från en av många underrättelsetjänster – vet inte vilken. Jag är bara en enkel murvel som råkat hamna på den syriska sidan av gränsen efter en reportageresa i Irak. De säger ingenting och gör det de ska göra.

Några timmar senare, när det står klart att jag inte antecknat ett enda ord om Syrien och inte tagit en enda bild, får jag lämna landet.

Men skräcken för Assads ordlösa spökpojkar följer med under många år. Till den där fredagen i april förra året, då en av de första massdemonstrationerna mot regimen ägde rum. Under parollen ”Vi är inte rädda längre”.

Sedan den dagen har syrierna slutat att vara rädda. Folket har tagit ifrån tyrannen hans viktigaste vapen – rädslan. De vill bli av med honom till varje pris.

Och där slutar också likheterna med revolutionerna i de andra arabländerna.

Det är därför det inte längre kommer några bilder på fredliga demonstranter från Syrien. Unga demonstranter som mötte stridsvagnarna med bara händer och fyllde gatorna trots krypskyttar under revolutionens första veckor. De har dragit sig tillbaka, till säkrare platser på nätet, eller gått med i lokala motståndskommittéer, eller anslutit sig till Fria syriska armén.

Vi får andra bilder från Syrien i stället. Bilder på förkolnade hus, brända kroppar och mördade små barn uppställda i långa rader framför kamerorna. Liken efter en massaker hinner knappt kallna innan vi nås av fasansfulla bilder på nästa och nästa massaker

Det som pågår i Syrien är ett fullskaligt inbördeskrig. Det är ett krig mellan en polisstat och dess medborgare, inte mellan religioner och folkgrupper. Men det kan snabbt bli det om blodbadet fortsätter.

Syrien är en knutpunkt i Mellanöstern, en centralmakt som är djupt inblandad i alla konflikter i regionen (Israel – Palestina – Libanon – Iran – med mera). Något som används som ursäkt av stormakterna för att inte agera. Slutsatsen borde vara det motsatta. Att inte agera kan sätta hela regionen i brand.

Stormakterna har fått oss att tro att det inte finns någon lösning på en så invecklad konflikt med så många inblandade. Men det är inte sant. Det skulle räcka med ett vapenembargo för att tvinga parterna – Assad­regimen och den väpnade oppositionen – till förhandlingsbordet omedelbart.