I historiens kolgruva

Den nionde upplagan av konstbiennalen Manifesta gräver sig bokstavligen ned i den europeiska kontinentens industriella och politiska historia. Genom att koncentrera sig på kolet, såväl som råvara som konstnärligt material eller motiv, lyckas curatorteamet med mexikanska Cuauhtémoc Medina i ledningen med att berätta om gårdagens Europa likaväl som dagens globala situation.

Historien om kolets betydelse för välståndet i Europa – kom ihåg att EU har sin grund i den Europeiska kol- och stålgemenskapen som bildades 1952 – är därför hela tiden närvarande i utställningen. Här finns det en stark tro på att konsten kan vara en utgångspunkt för att berätta om synen på arbete och hur arbetet, i tider av massarbetslöshet och när tunga industrier samt kolgruvor inte längre fyller samma roll, egentligen ser ut.

Utställningen i Genk är koncentrerad till huvudbyggnaden vid den före detta gruvan Waterschei i Genk i Limburg, Flandern, Belgien.  I den magnifika art déco-byggnaden ägnas den första våningen åt kulturarvet efter kolindustrin, medan de två översta våningsplanen innehåller avdelningen med samtidskonst. Men där finns även en historisk avdelning med konstnärer som Henry Moore, Marcel Duchamp, Marcel Broodthaers och Richard Long. Dessutom har vid sidan av sovjetiskt propagandamaterial även fossiler från naturhistoriska samlingar lånats in till den historiska avdelningen.

Korskopplingarna är otaliga mellan då- och nutid och sättet att använda arkivmaterial tillsammans med historiska föremål är inte bara upplysande utan införlivas här som ett högst närvarande kulturarv. Som de broderade bonaderna med vardagliga visdomsord från gruvmuseet i Eisden eller som i presentationen av konstgruppen The Ashington Group som 1934 startade som en studiecirkel i den brittiska kolgruvestaden Ashington. För att inte tala om montrarna som är fyllda med de arbetsböcker som varje gruvarbetare hade.

Det är också lätt att försjunka i alla dokumentärer, journal- och reklamfilmer kring kolbrytningen som visas eller att bli sittande och läsa dokumentationen kring dramat vid Zwartberg, gruvstrejken 1966 i Genk, som slogs ned hårt av polismakten att två människor dödades och sju skadades allvarligt. Don McPhees och Keith Pattisons svartvita fotografier från gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984–1985 påminner i sin tur om konfrontationen mellan fackföreningsrörelsen och det konservativa partiet under Margaret Thatchers ledning.

I installationen ”Capitalismo Amarillo: Special Economic Zone” följer den spanska konstnären Jota Izquierdo hur piratkopior han sett på gatorna i Mexiko City och Valencia transporteras ut från Guangzhou, Kina för att sedan säljas till märkeshungriga konsumenter av underbetalda gatuförsäljare.

Ana Torfs har fyllt några glasmontrar med digitala utskrifter och fjädrar i starka och klara färger som alla har utvunnits ur stenkolstjära. Färgerna, t ex kongorött, är fantastiskt vackra men giftiga.

Den ena svenska deltagaren, Lina Selander, väver i installationen ”Lenin’s lamp glows in the peasant’s hut” samman bilder från Tjernobyl med fossiler och klipp ur Dziga Vertovs film från 1928 med uranexponerat fotopapper till en fascinerande berättelse om en utopisk 1900-tals dröm. Konstverket finns att se på Vimeo, klicka här!

Högst upp i den gamla gruvbyggnaden finns en liten speldosa monterad på ett bord och försedd med mikrofoner. Vevar man försiktigt på Tomaž Furlans interaktiva verk ”Wear series”, 2006-2012 spelar den ”Internationalen” över hela utställningsområdet, eftersom det finns högtalare utplacerade på de övriga våningsplanen. Som en bild av konsten som en meningsskapande berättare är det ett av många starka verk på Manifesta 9.

Thomas Olsson