En månad har gått sedan 34 strejkande gruvarbetare sköts ihjäl i Sydafrika, men konflikten har inte kommit närmare en lösning. Nu börjar investerare oroa sig för landets tillväxt — och politikerna för sin maktposition.

Strejkerna växer. I veckan lade tusentals arbetare vid en av världens största gruvföretag, Anglo American Platinum, ned arbetet. Företaget har tvingats stoppa produktionen vid fyra platinagruvor. Vid två tillfällen har över 10 000 arbetare företaget Gold Fields gruvor gjort samma sak.

Oroligheterna får nu makthavarna att höja tonläget. Finansminister Pravin Gordhan sade på fredagen att strejkerna kan bli ”extremt farliga” för ekonomin, och justitieminister Jeff Radebe riktade en varning till gruvarbetarna:

– Vår regering kommer inte att fortsätta att tolerera dessa handlingar.

Bara några timmar senare kom rapporter om att polisen sköt tårgas för att skingra strejkande vid en platinagruva nära Rustenburg, nordväst om Johannesburg.

Vid Lonmins gruvor i Marikana, där strejkerna inleddes den 10 augusti och massakern inträffade ett par dagar senare, vägrar tusentals arbetare fortfarande att jobba.

Den sydafrikanska valutan randets värde sjunker och oron för tillväxten i Afrikas största ekonomi sprider sig. På fredagen kom Lonmin med ett förslag till löneförhöjning: knappt tusen rand i månaden mer, cirka 800 kronor.

– En skymf, svarade gruvarbetarna.

Arbetarna är inte bara missnöjda med löner så låga att de tvingas bo i enkla skjul utan vare sig vatten eller el. Krisen handlar om ett generellt missnöje riktat mot facken, mot hur gruvföretagen verkar och mot det faktum att den fattigare svarta befolkningen inte fått det bättre under ANC:s tid vid makten.

Läget utnyttjas av Sydafrikas politiske badboy Julius Malema. Sedan ”Juju” uteslöts ur ANC tidigare år representerar han bara sig själv men tilltalar många som tappat förtroendet för ANC.

Även om arbetarna skulle få upp sina löner är problemen kring gruvorna sannolikt inte över.

– Det krävs radikala förändringar, säger John Capel, chef för organisationen Bench Marks som bevakar gruvindustrin, till TT.

– Men först måste Lonmin be om ursäkt.

Under tiden strejkerna pågår blir livet än svårare gruvarbetarna och deras familjer.

– Vi lider nu, säger Victoria Makasi, 25 år, till AFP.

Hennes strejkande far har fått sin lön halverad till 1 500 rand. Fem personer bor i familjens enkla tvårumsskjul i Marikana och hyllorna i det gasdrivna kylskåpet gapar tomma.

– Jag är väldigt, väldigt orolig för min familj.