Ersättningarna står still

Taket i a-kassan är långt ifrån den enda delen i välfärdssystemet som lämnats åt sitt öde. Arbetets kartläggning finner flera andra nivåer som stått och stampat i åratal.

I nästa vecka ska regeringen lägga fram sin höstbudget för nästa år. Denna gång är det mycket tal om storsatsningar på infrastruktur och forskning.

Aviseringar av höjningar av olika nominellt fastställda nivåer i välfärdssystemen lyser däremot än så länge med sin frånvaro. Trots att priser och löner stiger från år till år väljer politikerna att låta dessa nivåer ligga fast.

Arbetets kartläggning av elva viktiga ersättnings- och bidragssystem visar ett lapptäcke av indexerade och oindexerade inslag. Bland de nivåer som inte är knutna till prisutvecklingen är det slående hur få förändringar som gjorts på senare år. Resultatet är att bidragen och ersättningarna urholkas.

– Konsekvenserna är ganska uppenbara. Mottagarna får det relativt allt sämre, medan det blir billigare för statskassan. Sedan kan det ju komma vissa effektivitetsvinster av att ersättningarna i praktiken sänks, säger nationalekonomen Martin Flodén.

Han hävdar att de fastställda nivåerna ofta glöms bort i den politiska debatten, vilket gör det lätt för politikerna att lämna dem oförändrade och sedan lansera det som en storsatsning när de skrivs upp.

Nationalekonomen Lars Calmfors, tidigare ordförande för Finanspolitiska rådet, pekar på en automatik i systemet som gör att de offentliga utgifterna inte följer med BNP-utvecklingen.

– En viktig faktor bakom de starka statsfinanserna är att i frånvaro av beslut så stärks budgetsaldot automatiskt. En del av reformutrymmet uppkommer av att det finns en inbyggd tendens till urholkning av tidigare reformer, eftersom bidrag och ersättningar inte följer löneutvecklingen, säger Lars Calmfors.

Statsvetaren Anders Lindbom beskriver det som en mer eller mindre medveten strategi från politikernas sida för att genomföra förändringar utan att dra på sig en debatt.

– När det gäller bostadsbidragen går det att fråga sig hur medveten strategin är eftersom kunskapen ofta är bristfällig även bland beslutsfattarna. Men när det gäller a-kassan är det svårt att tro att någon varit omedveten, utan det har snarare setts som ett trevligt sätt att hålla utgifterna nere, säger Anders Lindbom.

Enligt honom har styrkan hos olika gruppers intresseorganisationer betydelse för vilka förändringar som görs i nivåerna.

– Riktigt svaga grupper drabbas, men också de riktigt starka. A-kassan och de fackliga centralorganisationernas strid för den är ett exempel på det. De medelstarka klarar sig bäst, säger Anders Lindbom.

Alla indexerade ersättnings- och bidragssystem i Arbetets kartläggning är knutna till inflationen, och inte till löne- eller inkomstutvecklingen. Något som har betydelse eftersom priserna stiger i en långsammare takt än lönerna.

– Inkomstförsäkringar som arbetslöshets- och sjukförsäkringen borde vara kopplade till löneutvecklingen. Men man bör även analysera de långsiktiga effekterna av att andra delar av välfärdssystemet följer prisutvecklingen, säger Kjell Rautio, LO:s välfärdsutredare.

Nationalekonomen Martin Floden anser att knytningen till priserna leder till urholkning.

– Att bara kompensera för prisstegring är inte hållbart på sikt, utan det krävs att man med jämna mellanrum fattar aktiva beslut om förändringar av nivåerna. I fallet med asylersättningen, där det rör sig om närmare 20 års tid, så är det lönerna man bör jämföra med, säger han.