I sitt stora tal i går skissade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso på ett framtida Europas Förenade Stater.

Aldrig tidigare har kommissionens företrädare så öppet redovisat att det framtida slutmålet är en tätt sammansvetsad union där viktiga beslut bara i undantagsfall ligger på de ingående staterna.

Det här är en mycket oroväckande utveckling för demokratin i Europa.

Barrosos framtidsplan innehåller i ett första skede en bankunion. Europas banker ska lyda under en gemensam tillsynsmyndighet.

Det är det minst kontroversiella steget. Europas banker har visat att de inte är kapabla att själva hantera risker. Eftersom Europas tillväxt är beroende av att banker fungerar är en ökad kontroll nödvändig.

Men Barroso går längre, EU:s stater ska också gå ihop i en politisk union, anser han.

Barroso vill därmed upphäva EU:s grundläggande beslutsprincip, den som kallas subsidiaritetsprincipen och som innebär att beslut ska tas på så lokal nivå som möjligt.

Utspelet framstår som ett försök att rädda det krisande eurosamarbetet.

Redan under debatten inför euroomröstningen i Sverige stod det nämligen klart att en ekonomisk union mellan så ekonomiskt skilda länder som finns inom EU skulle ha svårt att fungera om inte också finanspolitiken stöps i samma form i alla länder.

Eurosamarbetet fungerar alltså bättre om de ingående länderna blir fråntagna rätten att besluta om sina egna skatter, a-kassa, socialförsäkringar och pensioner och att detta i stället beslutas på central nivå.

Det är just en sådan framtid Barroso nu skissar inledningen till.

Och möjligtvis kan det leda till att euron fungerar smidigare.

Men de nationella valen blir meningslösa, och befolkning i de ingående länderna kan inte längre vara med och besluta om hur det vi gemensamt arbetar ihop ska fördelas.

Om man vill tolka Barrosos utespel välvilligt kan det också ses som en oro för att Europa ska delas, att en del länder behåller euron och sluter sig samman i både bank- och andra unioner, och att övriga medlemsländer för en egen utveckling när det gäller ekonomi och politik.

Europa kommer därmed att föra en politik som inte är enhetlig och få en ekonomisk utveckling som inte är enhetlig.

Ändå är det svårt att se något hotfullt i att Sverige har en annan politik och rör sig med andra ekonomiska utgångspunkter än till exempel Grekland eller Belgien.

Det har knappast varit någon katastrof under de sekler som har gått.

Katastrofen, som alla vet vid det här laget, lurar i stället runt hörnet för just de länder som försöker föra en gemensam ekonomisk politik.

Barrosos utspel får ses ett första steg att få folk att vänja sig vid tanken att flytta makten från enskilda stater till honom själv och övriga kommissionen.

Men vill vi ha kvar den subsidiaritetsprincip som råder i dag, och vill vi ha kvar någon makt över svensk politik och över värdet av vårt eget arbete, bör vi alltså säga nej till Barrosos framtidsplaner.