Det står sedan länge klart att Sveriges arbetsskadeförsäkring fungerar dåligt.

Ärendena handlar mer om att tolka en oklar praxis än att bedöma om skadan eller sjukdomen har orsakats av arbetet.

Reglerna är dessutom skrivna så att försäkringskassan ska prioritera olycksfall och sjukdomar i manligt
dominerade yrken. Skador som orsakas av tunga patientlyft inom sjukvården ska till exempel normalt avslås.

I detta moras av tvivelaktiga avgöranden och rättslöshet lägger nu försäkringsbranschen, genom Arbetsskadekommissionen, fram ett eget förslag på förändringar.

Det är en gedigen rapport med grundkravet att försäkringen måste bli mer könsneutral och rättssäker.

Utan att bli alltför konspiratorisk verkar det ändå som om kärnpunkten i rapporten är de olika varianterna av privata lösningar som läggs fram.

Arbetsskadeförsäkringen ska helt eller delvis kunna brytas ut från våra socialförsäkringar och överlåtas till privata försäkringsbolag.

Arbetsskadeförsäkringen går i dag med överskott. I försäkringen rullar miljardtals kronor. I dag går överskottet tillbaka till staten, det vill säga till oss skattebetalare.

Naturligtvis är det godbitar som försäkringsbranschen gärna vill ta del av.

En variant i rapporten är att delar av försäkringen i stället ska kunna överföras till parternas avtalsförsäkringar. Men inte heller det är bra.

Det är inte svårt att föreställa sig framtida lobbyister från privata försäkringsbolag prata om det ”oetiska” i att löntagare inte får välja andra utförare än ”kolossen” facket för sin arbetsskadeförsäkring.

Med tanke på hur dyra och dåliga vårdföretag lyckats med propagandan om att de är billiga, bra och står för individens frihet finns det säkert en rad politiker som skulle lyssna till branschens privatiseringsargument.

Dessutom ska avtalsförsäkringar vara ett komplement, inte en grundtrygghet.

Även andra förslag i rapporten är tvivelaktiga.

Så till exempel förslaget att göra en lista över de arbetssjukdomar som automatiskt ska berättiga till ersättning.

En lista gör i och för sig systemet mer rättssäkert och förutsägbart.

Men det cementerar de strukturella felaktigheter som finns i dag.

En lista löper med andra ord risken att bli en lista över det som män kan råka ut för.

Kvinnors sjukdomar lämnas därhän.

Visserligen ska det generella arbetsskadebegreppet finnas kvar även om en lista införs, det vill säga att även skador utanför listan ska kunna godkännas, men risken är uppenbar att skador utanför listan osynliggörs.

Det andra stora förslaget är att risk­anpassa avgiften till arbetsskadeförsäkringen. Vid en helt eller delvis privatiserad lösning föreslås arbetsgivarens avgift till försäkringen anpassas efter hur många arbetsskador som sker inom företaget eller branschen.

På så sätt ska arbetsgivaren få motiv att förbättra arbetsmiljön och därmed sänka sin avgift.

Men likt den differentierade a-kasseavgiften som den borgerliga alliansen har infört kommer högre kostnader sannolikt att i stället vältras över på löntagarna och pressa lönerna.

Dessutom finns redan i dag en kraftig underrapportering, det vill säga många skador rapporteras aldrig.

Ett system där arbetsgivarens premier riskerar att höjas för varje inlämnad anmälan om arbetsskada minskar troligen viljan att rapportera skador än mer.

Grunden för svensk arbetsskadeförsäkring är att den fortsatt ska finnas inom våra socialförsäkringar, betalad solidariskt av alla via skatten, där avtalade lösningar endast blir ett komplement.

Men, och det är viktigt, alla bra förslag i kommissionens rapport om större rättssäkerhet och en bättre könsfördelning i arbetsskadeförsäkringen är värda att beakta.