Man ska inte krångla till det, resonerar Anna Palmér när hon knyter kontakter på Göteborgs­kalaset. Låt det räcka med att folk vet att ”facket är något bra”. 

Foto: Björn Larsson Rosvall

LO:s val – vinna eller försvinna. Musik engagerar och förenar. Anna ­Palmér står i vimlet på Göteborgskalaset och längtar efter en ny Internationalen. Facket ska vara för hela människan, därför är det viktigt att synas i kulturlivet.

Anna Palmér skiner.

De sista tonerna från den stora musikfestivalen Way out West i Slottsskogen har tystnat för några dagar sedan. Nu vaknar i stället stadens andra stora sommarevenemang för tredje dagen: Göteborgskalaset.

Från stora tältet bredvid hörs rockmusik från unga talanger. Helt underbart, säger Anna Palmér där hon står i LO:s monter, att staden bjuder på så mycket musik. Helt gratis, så att de som annars inte har råd kan upptäcka nytt, snubbla över någon jazz- eller vissångare.
Kvällen innan spelade Timbuktu och Nationalteatern.

– Man blir på sådant festhumör. Texterna håller väldigt väl och Nationalteatern tilltalar både nya progg­ungdomar och äldre.

Musiken är fantastisk, den kan engagera så, tycker ”Sveriges äldsta tonåring”, som 43-åringen kallar sig.

– I kväll är det Mikael Wiehe, ska du inte stanna?

På ryggen har hon en knapp med texten: I <3 Facket. På armen låtsastatueringen (men hon skulle kunna göra den på riktigt, den säger liksom allt, även om en del tycker att hon är yrkesskadad): ”schysta villkor”.

På tröjärmen en egengjord IFK Göteborgs-knapp, runt halsen en berlock med ordet ”vänskap” instansat, på handleden färgglada smycken, i håret solglasögon. Och så bara måste hon visa sina hörlurar som hon har stickat in sladden på. Hon älskar stickning: ”allt är möjligt”.

Fotboll älskar hon också, ”ängel” sen födseln. När IFK möter Elfsborg brukar hon gå med en kompis från Borås. Matcherna på gamla Ullevi inleds för fjärde året med allsång till Snart skiner Poseidon, en låt av popartisten Joel Alme. Publiken står upp och sjunger, sträcker ut sina halsdukar och det är så massivt att tårar trillar nerför var och varannan kind (även på äldre män).

Det är en sång som förenar och höjer temperaturen.

En gång ställde kompisen sig också upp och sjöng av bara farten. Vad fan gör du? undrade boråsarna bredvid. Ja, men den är ju så bra, tyckte hon.

– Tänk när 17 000 står upp på LO, nej, jag menar Ullevi, det är sådan stämning, man bara ryser, säger Anna Palmér.

En felsägning, men också en tanke. En ny modern Internationalen, det vore nåt, tycker hon:

– Vår Internationalen och Arbetets söner är starka sånger, men de innehåller ord som många inte förstår, det är gammel­morfars språk. Om bönder och rovdjur – vi är ju inte bönder längre. Visst ska man vara rädd om historien, men man måste utvecklas också.

IFK Göteborg är historiskt sett en arbetarklubb. Hon berättade just för några turister att hon företrädde blue collar workers, blåskjortor, säger hon och tänker igen på Blåvitt. I Filmen Fotbollens sista proletärer skildras ett lag vars spelare har arbetaryrken vid sidan om. Men då pratar vi 1980-tal.

Steget mellan arbete och fritid är inte långt, och facket måste finnas på båda arenorna, anser hon. Dagen innan blev tyska turister förvånade att se facket ute på torget. Vad bra, tyckte de, det hade de aldrig sett i Tyskland.

– Vi passar på att träffa folk, vi är en del av livet, vi bryr oss om hela människan. Kulturen också, säger Anna Palmér om den svenska fackföreningsrörelsen.

Hon är som klippt och skuren för jobbet som ungdomsansvarig och medlemsvärvare, ombudsman på LO-distriktet i Västsverige, jo, det tycker hon nog. Det är en ynnest att få vara ute bland folk, säger hon. Och ju mer hon är ute, desto bättre koll får hon på ungdomars liv och villkor.

Några ungdomar går förbi och hon passar på att fråga: Har ni sommarjobbat? och sticker åt dem en smidig broschyr. Några äldre frågar hon: Känner ni någon som sommarjobbar? Jodå, de har unga kollegor.

När några tjejer säger att ”jobbet deklarerar” åt dem, kopplar hon direkt till frågor om jämkning av skatten. Termer är inte viktigt.

Att många som går förbi inte ens vet vad LO är, det är sådant man får ta, säger hon. Det gäller att inte raljera, att inte snärja in sig i frågor om olika förbund och hur den fackliga strukturen eller arbetsmarknaden är uppbyggd, att inte få folk att känna sig dumma över okunnighet.
Nej, det räcker med att veta att ”facket är nåt bra”, tycker hon, kort och gott.

Leif Andersson är kassör och ombudsman på LO Göteborg. Han har samlat ihop många utåtriktade arbetsdagar på raken. På Way out West några dagar tidigare stod han med annat fackfolk i Slottsskogen, i ett tält strax innanför entrén, och försökte locka besökare att delta i en tävling, att berätta inför kamera om sitt första jobb, och prata fackliga frågor.

Trots att 30 000 besökare strömmade fram och tillbaka framför tältet är han inte särskilt nöjd.

– Det var mer svårjobbat än jag var beredd på. Folk var väldigt fokuserade på musiken, säger han.

Så kostade också ett tredagarspass nästan 2 000 kronor.

Men att besökarna fokuserade på musiken var i åtminstone ett fall inget att gråta blod över, ur facklig synvinkel. På fredagseftermiddagen spelade fackets svärmorsdröm, folkrockpunkaren och ståupparen/agitatorn Billy Bragg, på största scenen.

Han förenar musiken med agitationen genom humor och avskalat allvar. Publiken får han med sig på att göra rörelser till en sång (en omgjord Bob Marleys One love) om att avskriva Afrikas skuldberg. I luften ritar han brittiska klassklyftor så stora att händerna inte räcker till.

Och han skålar i te (han är ju britt) för facklig solidaritet: ”Vi måste organisera om vi ska kunna förändra världen”, säger han och drar av en så finstämd version av There is power in a union att många i publiken (däribland Rolf Lassgård) höjer sina knutna nävar, bara några träddungar ifrån LO:s glest besökta monter.

Stämningen gör gällande att de flesta av de tiotusentals i publiken just tycker att ”facket är nåt bra”.

Av de möten med ungdomar som Leif Andersson ändå hade, drar han ungefär samma slutsatser som Billy Bragg:

–Det är tufft därute.

En stund efter Billy Bragg spelar också återförenade hardcorebandet Re­fused. Sångaren Dennis Lyxén avslöjar att han var lite orolig för att kunna stå för sina texter. Var de inte lite väl unga och arga när det begav sig, för ett och ett halvt decennium sedan? Men så upptäckte han, att nej, nu var de sanna, säger han och river av låtar om kapitalismen som organiserad brottslighet och om att hellre dö än att leva med vissas sociala värderingar.

På Göteborgskalaset är möjligheterna till samtal större, tycker Leif Andersson. Besökarna strosar runt.

– Det är lättare att prata djupare, det har varit full rulle, säger han om LO:s monter som är bemannad i sex dagar.

– Vi måste möta folk lokalt under LO-flagg, säger han och tycker att han mött få kritiska röster.

– Många kommer bara för att säga att de också är med i facket.

I montern drar möjligheten att göra egna pins, knappar. Anna Palmér hjälper till. Ett par har skrivit på kinesiska, vad betyder det?

– The colour red, säger kvinnan.

– Åh, röd är min färg också, säger Anna Palmér, som märkt en attitydförändring: Folk har en mycket mer positiv bild av LO än för bara ett, två år sedan.

Det är viktigt att visa att LO-folk är olika, inte bara äldre män, tycker hon. Och det gäller att hålla sig på tårna. Som det här med musiken.

Men vem skulle då skriva den nya Internationalen?

– Tja, Timbuktu sjunger fint och uttrycker sig bra, säger hon.