Hushållens ränteavdrag utpekas allt oftare som boven i dramat om svenskarnas höga skuldsättning. Möjligheten att dra av 30 procent av räntekostnaderna för bolånen trissar upp bostadspriserna och eldar på lånebrasan, heter det.

Kritikerna hävdar att ränteavdragen måste slopas eller minskas för att få stopp på utvecklingen.

De hävdar att fega politiker står i vägen för den självklara åtgärden. I stället för att premiera vidlyftigt låntagande borde skattesystemet stimulera ivrigt sparande, är sensmoralen.

Det är dock tveksamt om ytterligare morötter för att öka sparandet är vad den svenska ekonomin mest behöver. Högt sparande är nämligen redan ett kännetecken för hushållen.

I debatten om ränteavdragen tappas ofta bakgrunden bort. Sedan 1940-talet har bostadspolitiken gått ut på att garantera alla hushåll en viss boendestandard genom ränte­subventioner och bostadsbidrag. Ränteavdragen ska underlätta för hushåll som saknar stort spark­apital att skaffa sig ett hem och etablera sig på bostadsmarknaden.

Som en del i ”århundradets skattereform” i början på 90-talet bantades ränteavdragen kraftigt, till dagens 30 procent. Reformen i sin helhet innebar att det statliga stödet till boendet minskades drastiskt, och bostadsinvesteringarna har sedan dess legat på mycket låga nivåer, vilket märks i det låga bostadsbyggandet. Att ta bort en av de kvarvarande stödformerna till bostadssektorn kan bara antas fortsätta den utvecklingen.

Minskade möjligheter till avdrag för ränteutgifter kan också få den paradoxala effekten att amorteringarna minskar, eftersom pressade hushåll kan väntas försöka kompensera ökade ränteutgifter genom att dra ner på amorteringarna.

Att förändrade ränteavdrag skulle vara ett effek­tivt verktyg för att påverka pris- och låneutvecklingen råder det dock ingen tvekan om. Anledningen är att det skulle ha betydelse för nästan alla hushålls boendekalkyler, inte bara nya låntagares.

Ökade boränteutgifter skulle strama åt hela ekonomin. De skulle också slå hårdast mot den mest sårbara gruppen, hushåll med stora lån och små marginaler. Att genomföra en sådan förändring, i ett läge då vissa befarar att bostadspriserna redan befinner sig på ohållbara nivåer, riskerar att förvandla en pyspunka till en explosion.

På senare år har ökningstakten på hushållens lånande dämpats. För tillfället ligger tillväxttakten en procentenhet över inkomstökningen, som markerar den långsiktigt hållbara farten. Om det är en skuldexpansion man vill komma åt är åtgärder riktade mot nyutlåning, såsom amorteringskrav, verktyg med långt mindre bieffekter än sänkta ränteavdrag.