Det finns ett tydligt överhetsperspektiv i de felaktiga domarna mot Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han nu heter.

Personer som i sina yrkesroller haft väldigt stor makt har gemensamt byggt upp en samsyn kring mordutredningarna. Med skilda drivkrafter har de sedan hållit samsynen vid liv.

Här finns en överåklagare, en justitiekansler, en förundersökningsledare och psykoterapeuter på Säters sjukhus. Det är lätt att förstå att en psykiskt instabil människa haft svårt att stå emot gruppens gemensamt formulerade villfarelser.

Men rättsväsendet måste kunna garantera en rättvis prövning, oavsett klass, kön och psykisk kondition.

Därför är det viktigt att varenda sten nu vänds, att varenda papper tas fram till granskning och att nya rutiner upprättas så att den konsensus, som naturligt och självklart kan utvecklas i en utredningsgrupp, ifrågasätts under arbetets gång.

Redan under utredningsarbetet har de ansvariga avskärmat sig från alla kontrollinstanser och hemfallit åt en okritisk likriktning som närmast påminner om den i en sluten sekt.

Enligt journalisten Hannes Råstams genomgång utestängdes de med en alternativ syn på händelseförloppen från utredningen. Bevis som pekade i annan riktning än mot Sture Bergwall undanhölls, och när de ansvariga själva under ed for med osanning, vilket Råstam visar har skett, verkar gruppen ha sett det som försvarligt, kanske som ”ett nödvändigt ont” för att uppnå utredningens mål.

Och än i dag hemfaller de ansvariga till detta sektbeteende och tror uppenbart att det finns en högre sanning som ingen utomstående kan se.

Före detta justitiekanslern Göran Lambertz, som i sin roll som JK slog fast att gruppen gjort ett utmärkt jobb, säger att det finns fakta i utredningsmaterialet som bevisar att gruppen har rätt.

Han kan inte riktigt säga vad det är och uppenbart kan ingen annan som nu studerar utredningsmaterialet se det heller.

Men det finns där, säger han, som om han pratar om ett högre väsen.

Åklagaren Christer van der Kwast säger i radio att han kan bedöma utredningen på ett helt annat sätt än utomstående eftersom han var med under utredningsarbetet, vilket kritikerna av utredningen inte var.

Svensk rättvisa ska dock bedöma utifrån objektiva fakta, inte utifrån en samsyn som manas fram i huvudet på en skara utredare.

En liten tröst är att Leif GW Persson i Aftonbladet säger att han aldrig någonsin har sett något som ens är i närheten av utredningarna om Thomas Quick, när det handlar om total avsaknad av professionalism.

Det skulle alltså röra sig om ett engångssyndrom, ett tillvägagångsmönster som är unikt.

Vi får hoppas att han har rätt, men faktum kvarstår: några kontroll- eller stoppinstanser fanns inte på vägen mot den gudomliga samsyn som slog fast att Sture Bergwall hade begått åtta mord – vilket han inte hade.

Hur rättsväsendet hanterar efterspelet är därför viktigt.

De eventuella brott som gruppen har begått, mened och undanhållande av bevis, är preskriberade.

Någon typ av granskningskommission är därför det enda alternativet, under förutsättning att kommissionen kan arbeta oberoende, vilket inte alls är självklart med tanke på de kopplingar som finns inom de personalmässigt relativt begränsade yrkesområdena juridik och psykiatri. Säters sjukhus vägrar till exempel än i dag att granska sin del av missgreppen.

Men förhoppningsvis leder en kommission till bättre rutiner för tidigare granskning, så att vi i framtiden slipper den lockelse det kan vara för en grupp tvärsäkra yrkesmänniskor att av olika skäl skapa en gemensam fantasibild runt någon som är för svag för att hävda motsatsen.