Breda, svartvita penseldrag

Vilka slags berättelser kan man utvinna ur en över 100 år gammal kärlekshistoria?

Dokumentationen om grovarbetaren Frans Albert Pettersson och måleriarbetaren Lars Konrad Johansson är knapp, och skulle ha varit obefintlig om de båda herrarna inte upptäckts under en kärleksstund på Djurgården. De arresterades och dömdes så småningom för otukt mot naturen. Detta var 1897. Det material som återstår av berättelsen om deras liv är rättegångsprotokoll, polisfoton och vanliga noteringar i folkbokföringen.

Författaren Kalle Holmqvist har rätt i att deras historia bör berättas, både för att den utgör ett stycke okänd homohistoria och för att den möjligen också kompletterar och nyanserar bilden av den grovhuggna arbetarklassmannens preferenser och levnadssätt. Mot den grundläggande ambitionen med Holmqvists bok Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet, finns inget att invända

Problemet är istället vad grundidén tillåts att växa till i Holmqvists hand. ”Vi vet egentligen rätt lite om Frans och Lars”, skriver han i sitt förord och det stämmer. Materialet är tunt. För tunt, skulle jag vilja påstå, för en skildring som Holmqvists. Trots ideliga brasklappar om att det mesta bara går att gissa sig till, väver Holmqvist genom sin bok ändå fram en berättelse om en unik och lojal kärlekshistoria, som han dessutom knyter tätt till arbetarrörelsens och klasskampens frammarsch vid 1800-talets slut.

Detta trots att vi inte kan veta vilka premisserna för Frans och Lars förhållande var, och än mindre hur engagerade de var i klasskampen. Bara genom att vara två arbetare som hade ett sexuellt förhållande över rätt lång tid, blir de till politiserade representanter för något som kanske inte ens angick dem.

Sommarens debatt efter Anja Pärsons komma ut-berättelse i P1:s Sommar kom att handla om hennes motvilja mot att bli representant för gayrörelsen. Försvaret för hennes rätt att bestämma själv vad hon vill representera och inte kan tyckas vara självklart, men den kritik som riktades mot henne och som främst handlade om historielöshet – vem och vilka har möjliggjort ett sådant ställningstagande? – var inte heller obefogad.

Men medan Anja Pärson i Sverige 2012 kan välja själv vilken debatt och vilket sammanhang hon vill eller inte vill delta i, är det långt mer problematiskt att häfta vid de sedan länge döda Frans och Lars med en massa historiskt och politiskt bagage.

Ändå är det inte det faktum att Frans och Lars placeras i ett större sammanhang på lösa grunder, som är det mest irriterande med Kalle Holmqvists bok, utan att han tar deras berättelse som intäkt för att kunna redogöra för vad han är missnöjd med i samtiden. Holmqvists bok är en partsinlaga, för arbetarklassen och mot kapitalismen. Gott så. Men de breda penseldragen i svart-vita toner – en extrem tro på arbetarklassens subversiva förmåga och goda moral och ständiga slängar åt en hycklande, demoraliserad överklass – har en övertydlighet som nästan blir komisk.

Nivån är för låg, som i följande citat om det faktum att dagstidningar vid förra sekelskiftet hade särskilda avdelningar för polis- och domstolsnotiser:

”Det var ett slags modern skampåle som försvann med 1900-talets pressetik men som nu i våra dagar med mediernas tilltagande fördumning och journalisternas intellektuella prostitution håller på att komma tillbaka.”

Det finns gott om passager i samma tonläge genom boken. Holmqvist är (i några fall med rätta) arg på sakernas tillstånd i vår tid.

Vad har det med Frans och Lars berättelse att göra? För någon som ser historien och nuet som obetvingligt sammanflätade med varandra skulle svaret på den frågan förstås kunna vara – ”allt”. Men ”ingenting alls” är förmodligen ett lika adekvat svar.

Vi kan inget veta om hur Frans och Lars hade sett på att bli en offentlig berättelse långt efter deras död. Och sådan är nu ordningen att vi får acceptera att vi inte kan äga berättelsen om oss själva när vi inte längre finns kvar. Men jag kan ändå inte skaka av mig tanken på att det hade varit rättvisare mot Frans och Lars att låta dem bli föremål för en saklig historieskildring eller en fritt fantiserande roman, än som tveksamma slagträn i en politisk pamflett.

Therese Eriksson