En hård linje mot ungdomar som inte klarar gymnasiet är viktigare för utbildningsministern än att se till att de unga faktiskt kan delta i produktionen. Det är både omänskligt och nationalekonomiskt dumt.

Stockholms Stadsmission ska starta en hjälpverksamhet för ungdomar som av olika skäl mist sin studieplats.

Jan Björklunds monumentala fiasko för svensk gymnasieskola innefattar alltså inte bara ständigt sjunkande kunskap för svenska elever i internationella mätningar, inte bara minskade möjligheter att läsa in kurser och inte bara det katastrofala tappet på gymnasiets yrkeslinjer som nu uppmärksammas i media.

Här finns också det fatalaste av missgrepp: elever kastas ut ur skolan utan någon uppföljning – annat än hos Stadsmissionen.

För några veckor sedan presenterade också centrala studiestödsnämnden (CSN) alarmerande uppgifter om studiebidragen.

Efter att reglerna för studiemedel skärpts har 19 000 elever fått sina ­bidrag indragna för att de skolkat för mycket under det senaste läsåret.

Naturligtvis ska studiemedel och andra satsningar på utbildning inte slentrianmässigt ges ut utan några krav på motprestation. Det vinner varken eleverna eller Sverige som kunskapsnation någonting på.

Men om undervisningen av någon anledning inte följs, elever skolkar, studiemedel dras in och elever kastas ut måste det finnas åtminstone ett minimum av beredskap eller tanke på vad man ska göra åt det.

Den hårda metoden som utbildningsminister Jan Björklund manifesterade 2010 när han pratade om att elever inte ska tillåtas ”spela Allan” har fortfarande inte lett fram till annat än att skolan lättare kan göra sig av med elever som har inlärningsproblem.

Det är i ljuset av detta misslyckande som vi får se initiativet från Stadsmissionen i Stockholm.

I deras verksamhet erbjuds individuellt anpassad utbildning och praktik samt nätverksarbete med familj och socialtjänst.

”Genom dessa insatser kan ungdomarna få möjlighet till en fungerande vardag och framtid”, säger Stadsmissionens Maria Wisén.

Det är häpnadsväckande att dessa ord ska komma från en väl­görenhetsorganisation samtidigt som de ansvariga politikerna står tysta.

Naturligtvis är Jan Björklunds militäriska hållning i skolfrågan en tragedi för berörda elever och deras föräldrar. Men den är också en tragedi för Sverige.

Med fler utkastade elever finns färre i arbetskraften som kan höja kunskapsnivån och hjälpa till att arbeta ihop vår välfärd.

För vad ska vi annars göra med alla de ungdomar som Jan Björklund kastar ut? Låta dem svälta ihjäl? Eller ska vi – som Stadsmissionen – inse att de faktiskt kan delta i produktionen.

Det handlar alltså inte bara om en mer humanistisk hållning. Det handlar om ren nationalekonomi.

Vid det här laget har det blivit tjatigt att upprepa att ungdomsarbetslösheten snart är uppe i 25 procent. Men det är i dessa mycket dystra siffror vi obönhörligen hamnar.

Eftersom alliansen är ointresserad av frågan måste vi gå till Socialdemokraternas kartläggning i den alternativa vårpropositionen för att finna fakta om framkomliga vägar.

Vi ser då med skrämmande tydlighet att de som är fast i arbetslöshet och utanförskap bland våra ungdomar i så gott som alla fall har ofullständiga betyg från grundskola och gymnasium.

Socialdemokraterna har presenterat en strategi, ett samhällskontrakt med individuell tillämpning, anpassad utbildning och praktik, för att samtliga dessa ungdomar ska ha fullgjort sin gymnasieutbildning senast när de fyller 25 år, med det enkla motivet att vi måste klara en bra tillväxt även i framtiden.

Och då måste alla som kan jobba också ges möjlighet att jobba.

Alliansregeringen, å sin sida, verkar varken prioritera kunskap eller tillväxt. Det viktigaste är ­tydligen att ingen ska ”spela ­Allan”.

Resten får Stadsmissionen ta hand om.