Foto: Henrik Montgomery

LO:s val – vinna eller försvinna. Med en helt ny ledning och en enig kongress i ryggen står LO inför en nystart. Forskare, ledare, medlemmar och utomstående får staka ut sin drömväg i Arbetets artikelserie. Kjell ­Östberg, Södertörns högskola, är först ut.

Förändringar i samhället sker genom social mobilisering. Forskaren Kjell Östberg har många historiska exempel och säger att LO borde bli bättre på att ta vara på engagemanget när medlemmar gör motstånd.

LO-förbundens 1,5 miljoner medlemmar skulle kunna användas på ett bättre sätt, anser Kjell Östberg, samtidshistoriker på Södertörns högskola. För LO har fortfarande en närmast unik styrka, en dröm i många andra länder.

– När så många är emot ökade klassklyftor, avregleringar, försämringar av offentliga sektorn, urholkningen av a-kassan, trygghetssystemen och även LO säger nej till vinster i välfärden ­– då finns det stora möjligheter att förändra, säger han.

De senaste 15 åren har LO valt mer av ”gilla läget”, säger han, också gent­emot socialdemokratin.

– Jag undrar om inte beslutet på kongressen att säga nej till vinster i välfärden var ett slags reaktion från medlemmarna om att det har gått för långt, säger Kjell Östberg, nyfiken på hur nya ledningen tar sig an den frågan.

Avståndet till medlemmarna har ökat och det har lett till att mer av makt, insyn och inflytande har legat hos LO-ledningen.

– Det har funnits en tendens att lösa saker centralt, anser han, och en viss skepsis mot att uppmuntra allt för mycket lokal aktivitet, som att demokratisera genom medlemsomröstningar.

När han nyligen läste boken ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu”, av P-O Edin, Bertil Jonsson och Leif Hägg, om LO på 1980- och 1990-talet, blev han själv påmind om hur skarp LO var i sin kritik av avregleringar och privatisering. Då protesterade LO kraftigt också mot socialdemokratiska beslut, nu har ”rosornas krig” förbytts i acceptans och samförstånd.

Att hårdare driva LO:s frågor behöver inte innebära våldsamma strejker, det går att bilda opinion på många olika sätt. Och det behöver inte stå i motsättning till det fackligt politiska samarbetet, anser han. Snarare är det så att gräsrötterna inom S också kan ha andra åsikter än ledningen, och då kan en allians med LO-folk bli intressant.

Ett exempel på hur LO skulle kunna utnyttja lokala protester tar han från Volvo Umeverken. Där har anställda protesterat mot att ledningen vill ta in bemanningsanställda i stället för att anställa.

– Man skulle kunna tycka att LO kunde säga: Skönt att någon säger ifrån, säger han.

Men han har varken sett IF Metall eller LO centralt ställa sig bakom de anställdas aktioner.

Bemanningsfrågan är en ödesfråga, säger han, inhyrning försvårar det långsiktiga fackliga basarbetet på arbetsplatserna, och det riskerar att försämra arbetsförhållandena, vilket LO också har uppmärksammat. Men valet har fallit på att acceptera läget, att skriva så bra avtal som möjligt i bemanningsbranschen.

Facket har ägnat mycket kraft åt att försöka värva nya medlemmar de senaste åren. Men det gäller att ta vara på dem som redan är medlemmar också.

– Alla folkrörelser har förlorat mark de senaste åren. Folk är mer inriktade på konkreta aktioner på lokal nivå, och då anses kanske de klassiska representativa organisationerna lite gammaldags, säger han och påminner om att facket till exempel inte behöver uppfinna Facebook. Och på många håll är fortfarande arbetsstyrkan geografiskt samlad; på fabriker behövs inte Facebook för att samla till gemensam aktion.

I perioder när anställda utnyttjat sin kraft har de också nått framgångar.

Stora politiska reformer har också skett när folkrörelser varit särskilt aktiva, berättar Kjell Östberg. Så var det vid förra sekelskiftet när föreningsrätten infördes, så var det på 30-talet när grunden lades till välfärdssamhället och så var det på 60- och 70-talen när omfattande reformer infördes som stärkte det fackliga arbetet: las, mbl, lagen om fackligt förtroendevalda, liksom den nya arbetsmiljölagen.

I 15 år har Kjell Östberg ingått i ett stort forskningsprojekt på Södertörns högskola som studerat arbetarrörelsens utveckling under 1900-talet. Själv ser han sig också som politiskt aktiv medborgare (socialist) och var 1968 med och protesterade mot att universiteten skulle bli mer centralstyrda.

– Vi försökte med Operan men fick nöja oss med kårhuset …

Om hans engagemang styr hans forskning? Ja, när det gäller det område han väljer att forska i, säger han. Alla forskare har någon form av politisk värdering, men är som forskare underställda vetenskapens villkor.

Kunskapen om historien och de förändringar som skett är trösterik, säger han.

– När nu, enligt mina värderingar, mycket går år fel håll, då är det trösterikt att historien brukar gå i vågor, att veta att det finns möjligheter att förändra och att det går att peka på vad som behövs av social mobilisering.

Vi vill veta vad du tycker!

Hur ska LO arbeta i framtiden?

Diskutera på arbetet.se eller mejla till ckr@arbetet.se