Den norska lagens strängaste straff, 21 års fängelse med möjlighet till förlängning med fem år i taget.
Det blev domen mot Anders Behring Breivik i dag fredag.
Domen är bra. Breivik anses vara psykiskt och rättsligt tillräknelig och domstolen markerar att Breivik ska kunna avtjäna resten av sitt liv i fängelse.
Därmed har man också markerat att ideologiska hatbrott av den här klassen aldrig kan accepteras i ett demokratiskt samhälle.
En del har fruktat att ett hårt straff kan göra Breivik till martyr i högerextrema kretsar och därmed locka fler att ta ett politiskt steg mot det extrema.
Men att Breivik blir martyr är osannolikt. Naturligtvis finns redan anhängare till hans naziinfluerade ideologi men straffets längd lär knappast avgöra hur många nya anhängare han kan få.
I stället är det viktigt att Norge vilar i övertygelsen om att hantera fallet värdigt en fungerande rättsstat, vilket man också har gjort.
Ingenting visar att den amerikanska linjen med dödsstraff och omfattande censur bättre har kunnat stävja extrema åsiktsyttringar och attentat.
Men även om Norge kan hantera morden övertygande på ett nationellt plan finns naturligtvis den djupa förtvivlan kvar hos de anhöriga.
Den stora sorgen blandas fullt förståeligt upp med en stark ilska och hämndbegär.
Men kanske kan det norska samhällets hantering av attentaten också här vara till hjälp.
Hämndens natur är att få upprättelse, att balansera ilskan över en orättmätig behandling. Enligt maffiakännaren Tomas Lappalainen har det varit en av orsakerna bakom varför maffian i Italien trots allt har kunnat få ett visst folkligt stöd.
Med en svag stat och med en svag rättsapparat har maffian kunnat fylla ett tomrum och kunnat förmedla en känsla av rättvisa och upprättelse.
Norges tydliga linje att som fungerande demokratisk stat hantera attentatet på ett rättsligt oklanderligt sätt kan förhoppningsvis fylla lite av det vanmäktiga behov av upprättelse som de anhöriga naturligtvis fortfarande känner å sina mördade kärastes vägnar.
