Stannar någon hemma blir det kaos för kollegerna. Det vill man inte orsaka, förklarar undersköterskan Åsa Sandström, Stockholm. 

Foto: Anders Wiklund

Stannar någon hemma blir det kaos för kollegerna. Det vill man inte orsaka, förklarar undersköterskan Åsa Sandström, Stockholm. 

 

Undersköterskan Åsa Sandström minns inte när hon sjukskrev sig senast. Det måste vara för sex sju år sedan, säger hon.

– Det är inte tänkbart om man inte har en allvarlig sjukdom.

När hon började arbeta som undersköterska på Södersjukhuset i Stockholm för drygt 15 år sedan sågs det som ren elakhet att gå till jobbet om man var sjuk. Man fick inte smitta ner patienter och personal, det var en regel.

– En gång blev jag hemskickad för att jag var lite snuvig, berättar hon.

I dag gäller det omvända.

– Det är elakt mot arbetskamraterna att sjukskriva sig när man vet att de kommer att slita ihjäl sig.

Det gäller hela vården, understryker Åsa Sandström. Hon tror inte ett dugg att karensdagen har med saken att göra. Inte inom vården i alla fall. Det är för lite folk överallt. De anställda vet att läget redan är otroligt sårbart, att det kan uppstå kaos om det bara fattas en person på avdelningen.

– Man vill inte vara den personen helt enkelt.

I ett sådant läge har man inget val, man stoppar i sig antibiotika och släpar sig till jobbet.

Vilket är osunt egentligen, tycker Åsa Sandström. I längden drabbar det både personalen, patienterna och arbetsgivaren. Dels smittar man ner varandra, dels kan kroppen inte ta emot hur många smällar som helst. Den kan säga ifrån en dag.

– Man är lojal och dum i huvudet. Det är så det är, säger Åsa Sandström.