När privatiseringsförespråkarna försvarar vinstuttag ur välfärden kompletterar de ofta argumentationen med att kommuner och landsting naturligtvis ska kunna säga upp avtal där privata utförare inte uppfyller kraven på kvalitet.
Nu visar en magisteruppsats (David Isaksson, Uppsala Universitet) att upphandlingskontrakt egentligen aldrig kan skrivas så att de går att säga upp vid brister i kvalitet.
Mindre än en procent av de krav som ställs i kontrakten rör resultatmått, med andra ord vad entreprenörerna ska uppnå.
Bara vid cirka 5 procent av kraven har det varit möjligt att avgöra i vilken grad kraven har blivit uppfyllda och 20 procent av kraven går överhuvudtaget inte att mäta eller följa upp.
Denna utmärkta genomgång av verkligheten visar alltså att kvalitet i vår grundläggande välfärd helt enkelt inte är av sådan art att den går att kvantifiera i ett bindande avtal.
Skriftens slutsats är därför att den här typen av tjänster inte lämpar sig för kommuner att upphandla, eller så måste verksamheten bygga på en tillit mellan parterna.
Och efter Caremas och övriga välfärdsföretags skandalösa rovdrift på våra äldreboenden är det tydligt att vi inte kan förvänta oss någon tillit alls när vinsten blir styrande.
