All upprörs över Pussy Riot och Ecuadors asyl till Julian Assange.

Men vi ska inte slå oss för bröstet för mycket i Sverige. Likartade rättskandaler har inträffat även här.

Med domen på två års fängelse mot det ryska punkbandet Pussy Riot för att ha sjungit en regimkritisk sång i en kyrka visar den alltmer despotiske Vladimir Putin att han har rättssystemet i sin egen hand.

Och att Ecuadors president Rafael Correa ger Julian Assange politisk asyl för att han inte litar på det svenska rättssystemet är snudd på löjeväckande.

Under Rafael Correa har Ecuador sjunkit till 120:e plats av 183 granskade länder i Transparency Internationals index över korrupta stater, pressfriheten har rasat till 104 plats av 179 möjliga enligt organisationen Reportrar Utan Gränser och – det kanske mest ironiska – Ecuador har under president Correa rasat till det absoluta bottenskiktet, 130:e plats av 142 möjliga, i World Economic Forums rankning av rättsapparatens oberoende ställning gentemot politikers och andra makthavares påverkan.

Men vi behöver inte gräva särskilt djupt för att hitta förvånansvärt likartade övergrepp i Sverige.

Domarna mot Pussy Riots medlemmar kan jämföras med de ännu längre domar som utdömdes mot många ungdomar efter Göteborgskravallerna.

Personer som pratar i mobiltelefon dömdes till årslånga fängelsestraff för ”upplopp” eftersom de sagt var poliserna befann sig.

Det finns en skillnad: Domarna i Göteborg var ännu hårdare.

Även i fallet Assange finns anledning att se vad som tidigare har skett i Sverige.

Hur var det med utvisningen av de två egyptierna 2001?

Svensk polis lämnade på svensk mark över dem till den amerikanska underrättelsetjänsten som förde dem till Egypten där det senare utsattes för tortyr.

Efter den händelsen har Sverige faktiskt inte mycket förtroende att falla tillbaka på när det gäller utlämningar.

Turerna kring den läkemedelsdrogade Tomas Quicks morderkännanden, det rättsliga korthus som nu rasat samman, kan knappast heller ge svensk rättssäkerhet särskilt bra vitsord.

Hans Holmérs pojktidningsaktiga gangsterjakt på kurdiska Pamlemördare kunde ha varit en fars. Om inte den eller de sanna mördarna gått fria på grund av Holmérs och den svenska rättsapparatens inkompetens.

Händelserna i Ryssland och Ecuador ska fördömas.

Men Sverige har mycket att se över på hemmaplan.