”Våra räddningsfonder kommer att stödköpa statsobligationer.” Kommunikén från toppmötet får publiken på läktaren – marknaden – att göra vågen. Eller mer konkret: Räntan på spanska och italienska statspapper faller under de följande dagarna med några tiondels procentenheter.

I maktens korridorer dras en lättnadens suck. Samma reaktion framkallas en månad senare då en centralbankschef inför presskåren deklarerar att ”euron är oåterkallelig”. Men när det en vecka senare står klart att detaljerna saknas är räntefallet utraderat.
Euroländernas ledare tycks ha fastnat i en ond cirkel. En intensifiering av krisen följs av ett toppmöte eller en centralbanksmanöver. En kortvarig dämpning av krisen följer. Men snart återvänder oron och krisländernas statsskuldsräntor når åter ohållbara nivåer. Cirkeldansen fortsätter.

Merparten av åtgärderna mot eurokrisen kan liknas vid smärtstillande medicin. Den värsta värken lindras för stunden, men de grundläggande problemen förblir olösta. Resultatet blir att sjukdomsförloppet förlängs.

Ett område där smärtan förblir utan lindring är arbetsmarknaden.

Arbetslösheten fortsätter att stiga mot nya rekordnivåer. Under sommaren uppgick den till 11,2 procent i euroområdet. Euroländerna har inlett ett fjärde år i rad med en arbetslöshet över 9 procent.

Få räknar med att den sjunker under den nivån inom de närmaste åren. Nära hälften av de arbetslösa har varit utan jobb i över ett år. Ju längre en person går hemma desto svårare är det att hitta tillbaka till arbetsmarknaden.

Och risken för att arbetslösheten kommer att bita sig fast är högre denna gång. De länder där läget är som värst står inför stora omvälvningar: Där behöver stora sektorer krympa medan andra växer fram. Då krävs satsningar på omskolning för att rusta arbetskraften för de nya jobben. Men i åtstramningsivern tappas sådana intressen bort.

Att det är svårt att åtgärda bristande konkurrenskraft och sanera finanskriser i en valuta­union är välkänt, eftersom det sedvanliga devalveringsvapnet inte finns att tillgå. Lösningen av eurokrisen försvåras dessutom ytterligare av eurozonens tudelning.

Överskottsländerna redovisar låg arbetslöshet i trakterna kring 5 procent, medan underskottsländerna har tvåsiffriga tal. Och i den egna välmågan brukar stöd förvandlas till bidrag. Veckans dystra tyska tillväxtsiffror fick också cyniker att spekulera i att en lösning kanske närmar sig.

Klart står dock att eurozonens nära 18 miljarder arbetslösa betalar ett högt pris för en alltmer utdragen kris.