Annie Lööfs och Centerns problem är betydligt större än den supé för 21 000 kronor som Centerpartiet lät skattebetalarna betala.

Denna middagsräkning och därtill Näringsdepartementets försök att sopa igen spåren efter representation för skattebetalarnas pengar är i och för sig illa nog för Annie Lööf, speciellt jämfört med värdet av den inköpta tobleronekakan som blev Mona Sahlins fall.

Nu mäts dock politiker enligt skilda måttstockar och i fallet näringsminister Annie Lööf räcker det med att överträdelserna inte varit alltför systematiska för att de inte ska leda till ytterligare personförändringar.

Ändå, som toppgarnering på en i övrigt utsatt situation har händelserna sin egen magi för Centerpartiet, en magi som handlar om hur det inträffade påverkar centerns reella problem; de vikande väljarsympatierna.

Och där är Centern ute på verkligt hal is.

Centern snarare än Annie Lööf försöker gång på gång förmedla bilden av att partiet har en ståndaktig partiledare som vågar säga sanningar, både önskade och oönskade.

Las ska försämras, arbetsförmedlingen konkurrensutsättas och ingångslöner och ungdomslöner ska sänkas.

Uppenbart fungerar det inte.

Det var också en grov felräkning när Annie Lööf i Almedalen bjöd in övriga alliansledare till sitt sommarställe för att lägga fast alliansens framtida politik.

Ingen av övriga partiledare hörsammade hennes inbjudan. De anser sig uppenbart kunna bestämma sin egen politik utan Centerpartiets hjälp.

När partiet nu dallrar på fyraprocentslinjen måste Centern därför överge oviljan att lyssna på andra, och söka stöd för partiets politik genom samarbete, diplomati och förhandlingar.

Det är att inse realpolitikens begränsningar, men mer räcker inte fyra procent till.