Under sitt första Almedalstal gör Centerpartiets partiledare Annie Lööf på fredagskvällen ett tafatt försök att påskina att hon har kontakt med ”vanligt folk”.

Hon inleder talet med att prata om Maria. Maria som ”försöker få livet som ensamstående mamma att gå ihop”.

Genom Annie Lööfs ord förstår vi att det kan vara  kämpigt.

Till skillnad från Annie Lööf känner jag Maria. Den Maria som finns i verkligheten och inte bara som påhittad bild under ett tal i Almedalen.

Maria är undersköterska på förlossningen på ett stort sjukhus i Stockholm.

Jag känner Maria.

För fyra veckor sedan ramlade hon från en klätterställning och bröt benet när hon lekte med sin yngste son. Sedan dess har benet och den losslitna menisken i knät inte läkt som de skulle.

Nu på måndag, dagen efter att Almedalsveckan har slutat och Annie Lööf har åkt hem, ska Maria, den riktiga Maria, gå igenom en ny operation.

Sjukskrivningen gör att hon inte har råd med någon som helst semester under barnens sommarlov.

Från en välgörenhetsorganisation har hon sökt pengar till nya glasögon för en av sönerna, eftersom borgerligt styrda Stockholm – till skillnad från många andra kommuner – inte ger några bidrag till barns glasögon.

Hon har nu fått 1000 kronor. Det räcker en bit.

Tidigare i vår fick hon en resa för sig och sin familj från en annan välgörenhetsorganisation. Till en del lever hon alltså på välgörenhet då hennes lön inte räcker till.

Nå, vad vill då Annie Lööf göra för Maria, undersköterska på förlossningen?

Jo, Centerpartiets huvudförslag på arbetsmarknaden är att lönen för lågutbildade måste sänkas. Om Annie Lööf får sin vilja igenom så kommer ingångslönen i Marias yrke alltså att sänkas med 25 procent.

Maria, den riktiga Maria, skulle då på ett år tjäna mindre än vad Annie Lööf tjänar på en månad.

Annie Lööfs snyftande ord om den påhittade Maria, som ”försöker få livet som ensamstående mamma att gå ihop”, låter plötsligt som ett hyckleri. Inte bryr hon sig om den riktiga Maria och hennes medsystrar. Hon vill i stället sänka deras löner.

Annie Lööf fortsätter i sitt tal med att säga att hon följer en lång tradition inom Centerpartiet. Men det är just det hon inte gör. Centerpartiet har för länge sedan förlorat sin klimatprofil, det skedde redan under Maud Olofsson och Annie Lööf har inte gjort någonting för att ta den tillbaka.

Men under Annie Lööf har också ett annat tragiskt inslag växt sig allt starkare. Det är det allt tydligare avståndstagandet från dem med sämst villkor i samhället. Alla dem som under LO-kongressen nyligen formulerade sin framtidsvision i kongressens titel ”Jag vill jobba”.

På den tiden centerpartister samarbetade med Göran Perssons regering för att skapa sysselsättning och sänkt arbetslöshet fanns en konsensus mellan Socialdemokratin och Centerpartiet om att stödja människors goda vilja, att uppmuntra deras ambitioner att skapa sig ett bra liv och skaffa sig ett arbete de trivs med.

Den ambitionen har under Annie Lööf förvandlats till en konfrontatorisk politik mot de sämst ställda, där stridsropet inte längre lyder ”högre sysselsättning” utan ”sänkt lön för lata undersköterskor”.

Som Maria.

Att de få kvarvarande centerpartister som lyssnade till Annie Lööf på fredagskvällen levererade en av sina kraftigaste applåder när Annie Lööf meddelade att svenskarna nu – i och med privatiseringarna av apoteken – kan köpa nässprej på Ica!!!, säger ganska mycket.

För är det verkligen värt applåd och jubel?

Knappast.

Och i eftertanken måste frågan ställas: Hur länge kan partiets väljare fortsätta stötta en ledare som inte har större ambitioner än att sänka löner för undersköterskor och få Ica att sälja nässprej.