Begreppet rättvisa löner saknar exakt definition.
Men det betyder inte att LO-förbunden ska ge upp sin kamp för rättvisa löner – tvärtom måste denna kamp intensifieras.

Ändå får man en känsla av förvirring när seminarium efter seminarium här i Almedalen snubblar över definitionsfrågan om vad som ska räknas som rättvist avlönade eller felavlönade snarare än fokuserar på hur vi ska uppnå de rättvisa lönerna.

Även om definitionen är svår måste ju utgångspunkten vara att få bukt med orättvisor och lönediskriminering.

Enligt den enkla definition som hängt kvar sedan den solidariska löneprincipen för första gången formulerades så är ”lika lön för lika arbete” grunden för rättvisa löner på arbetsmarknaden.

Det betyder också olika lön för olika typer av arbete.

Definitionen om rättvisa löner bör alltså inte vara mer komplicerad än så, lika lön för lika arbete, och därmed också möjlighet till olika lönesättning beroende på olikheter i utbildning, svårighetsgrad, kompetens, ansvar med mera med mera.

Nu vet alla att verkligheten är långt ifrån lika lättfluten som dessa ord.

Att värdera jobb och väga dem mot varandra är svårt, och det är beklämmande att de ambitiösa lönejämförelser som dåvarande Jämställdhetsombudsmannen initierade upphörde i samma sekund som Jämo uppgick i den betydligt mer oengagerade myndigheten Diskrimineringsombudsmannen.

Men när det gäller osakliga löneskillnader, åtminstone mellan könen, kanske i stället konstruktionen av årets jämställdhetspott var tillräckligt bra, som Kommunals ordförande Annelie Nordström hävdade på ett av seminarierna, eller också måste hela konstruktionen skruvas ett varv till för att tillfredsställa alla.

Men visst finns det framkomliga vägar.

Risken är annars att framtiden delvis överlåts till politiker och andra parter utanför arbetsmarknaden.

Enligt ett seminarieinlägg av Christer Ågren, vice vd på Svenskt Näringsliv, är till exempel jobbskatteavdrag ett sätt att kompensera för låga löner.

Men lön får den anställde för det arbete som utförs. Det ska naturligtvis inte ha någonting med skattepolitik att göra.

En sådan politisk inblandning ger lätt följden att lönerna i stället hålls nere, det vill säga samma effekt som många andra av alliansens reformer, sänkt a-kassa, höjd a-kasseavgift och sänkt arbetsgivaravgift.

Och det gör definitivt inte lönerna mer rättvisa.