Är ett nyhetsflöde och en politisk journalistik utan opinionsundersökningar en reell möjlighet?

Den som bläddrat i en vanlig dagstidning under våren har kunnat läsa många artiklar om hur Stefan Löfven lyft socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Vad de flesta antagligen glömt är att även när Håkan Juholt tillträdde steg partiet. Också hans uppgång – och senare fall – kunde vi följa i artiklar, tabeller och diagram i våra medier. Varför denna fixering vid opinionssiffror? Vad säger de oss egentligen, och vad gör de med vår syn på politiken?

På sin blogg konstaterar statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson att i en mätning i januari 2008 ledde den rödgröna oppositionen med 22 procent och han frågar retoriskt: ”Vad har den mätningen för betydelse när vi skriver den politiska historien? Noll.” Han beskriver hur partier, medborgare och medier är ”helt förhäxade” av opinionsmätningarna, som får styra både partiernas arbete och mediernas rapportering i alldeles för hög grad: ”Det är på tok för mycket politainment och på tok för lite analyser som bygger på andra data än opinionsundersökningar.” Det vill säga:  medierna sysslar snarare med politisk underhållning än än med seriös rapportering.

Att rapportera den politiska opinionen har svenska mätinstitut sysslat med sedan 40-talet. Ibland handlar det om stora seriösa undersökningar, ibland har man kontaktat några hundra personer, varav hälften inte svarat. Det brukar inte göra någon större skillnad för vilken  uppmärksamhet mätningarna tilldelas på nyhetsplats, i analyser och på ledarsidor. Inte heller brukar medierna göra särskilt stort väsen av hur frågorna har ställts trots att det kan få mycket stor betydelse för utfallet.

Ett exempel: Efter terrorattackerna i New York 2001 lät både DN och Expressen göra undersökningar kring hur svenska folket ställde sig till en amerikansk vedergällning riktad mot Afghanistan. I Expressen fick vi läsa att bara 23 procent var för. I DN var siffran i stället 69 procent. Det kan tyckas märkligt tills man får veta att Gallupinstitutets (Expressens) fråga löd: ”Tycker du att det är fel eller rätt av USA att gå in med militära trupper i Afghanistan?”

Temo (DN) hade i stället frågat: ”Statsminister Göran Persson och regeringscheferna i övriga EU-länder har uttalat sitt stöd för USA:s rätt att gå till aktion mot dem som ligger bakom terrordådet. Tycker du att det är rätt eller fel av Göran Persson och de andra regeringscheferna att stödja USA:s rätt att gå till aktion?” På DN:s förstasida förvandlades sedan svaren på den frågan till: ”Sju av tio stödjer USA-attack”.

Opinionsmätningsinstituten är privata företag och medierna är deras kunder – som de naturligtvis ogärna vill förlora (lika lite som de vill förlora alla de andra kunder de gör mätningar åt – privata företag som också annonserar i våra medier …). Det medför en risk att de levererar de resultat deras kunder vill ha. Som man frågar får man bekant svar.

Sociologen Pierre Bourdieu menade att opinionsmätningarna lurar oss att tro att det finns en ”allmän opinion”. Men alla opinioner är inte lika genomtänkta, frågorna kanske inte alls behandlar det som de tillfrågade egentligen tycker är viktigt, folk kanske inte ens har en åsikt förrän de får frågan. Han menade att varje svar måste sättas in i sitt sammanhang – utifrån vilka personer som svarar och vilka intressen de har.

Statsvetarna Sören Holmberg och Olof Petersson vid SOM-institutet menar också att opinioner inte är något fixt och färdigt och skriver i sin bok Opinionsmätningarna och demokratin: ”Den demokratiska processen går inte endast ut på att förmedla redan färdiga åsikter utan är en process varigenom envar självständigt kan bilda sig egna uppfattningar. Den ständiga floden av enkla opinionsmätningar riskerar att kortsluta demokratins kommunikationsprocess. I stället för att bidra till ett upplyst samtal tenderar opinionsmätningarna snarast fördunkla förståelsen av demokratins arbetsmetod.”

Ska människor utnyttjas som opinionsboskap bör de kanske först få en rimlig chans att sätta sig in i de specifika frågor som ställs till dem? Det hade varit intressant att se en jämförande studie där man lät en grupp svara på ett antal väl avgränsade frågor och sedan jämförde svaren med en annan grupp som först fått sätta sig in i frågorna det rörde sig om och diskutera dem i mindre grupper.

Opinionsmätningar fyller framför allt sin funktion för medierna – inte för medborgarna eller politikerna. Det är billig och enkel journalistik som passar den svartvita mediedramaturgin. De gör det möjligt att förenkla komplicerade saker och tillhandahåller grafer och diagram som gör sig bra på bild. Som historikern Lars Ilshammar formulerade det i ett nummer av den numera nedlagda tidskriften Media i fokus: ”Med statistik och några snygga diagram kan man liksom destillera fram en verklighetsbild som är tydligare än den ibland ganska motsägelsefulla verkligheten själv.” Så blir politik något i stil med fotbollsligornas resultat.

Det framställs som att det viktigaste för partierna är att ”vinna” opinionen, inte att åstadkomma samhällsförändringar i vissa, ideologiskt bundna, riktningar. Makten ses som ett mål i stället för ett medel. Själva mätningarna – i stället för politiken – blir nyheten och genom dem riskerar medierna att styra politiken mot populism och kortsiktighet.

Är ett nyhetsflöde och en politisk journalistik utan opinionsundersökningar en reell möjlighet? Dagens medier är hopplöst fast i en konkurrensdriven ”snabbmatsrapportering” – fort ska det gå, billigt ska det vara och så många som möjligt ska vara beredda att svälja oavsett innehåll. Det skulle krävas en detoxkur av gigantiska mått för att få styr på utbud och intag.

Går det då att tänka sig en politisk rapportering utan opinionsmätningsbulimi? Självklart. Det skulle sannolikt innebära en hälsosam övergång från rapporter om hur saker tar sig ut och till ett större intresse för sådant som ideologiska grundvalar och orsak och verkan – till gagn för hela samhällskroppen. Kan vi få en opinionsmätning på vad svenska folket skulle tycka om det tro?

Eva-Lotta Hultén