Regeringen utmålar arbetslösa som en speciell grupp som snyltar på dem som gnor och sliter. Men det rör sig inte om två sorters människor.

Den tunnhårige mannen med de tjocka glasögonen viftar med händerna på det fackliga mötet.

– Om vi försämrar för dem som är arbetslösa så trycks lönerna ned även för dem som arbetar.

Tiden är strax före valet 2006 och debatten handlar – som så ofta – om konsten att skapa jobb.

Moderaterna har enligt opinionsmätningar stegat fram som det parti svenskarna har högst förtroende för när det gäller jobbpolitiken.

Men egentligen är det inte just skapandet av nya jobb som är det centrala i denna vurm för moderat arbetsmarknadspolitik.

Det är snarare att någon äntligen verkar belöna dem som gnor och sliter och går till jobbet varje dag.

Utlovade skattesänkningar ska ge mer i plånboken, och de som inte jobbar ska inte längre kunna leva snudd på lika bra som de som sliter, anser många väljare.

Även många socialdemokrater tar intryck och under borgarnas första år vid makten lanseras en bild där nästan varje person som inte arbetar verkar leva i lyx samtidigt som pengar till uppehället flödar in från de arbetandes skattepengar.

När Mona Sahlin fyra år senare ser sitt parti återigen besegrat av alliansen säger hon att Socialdemokraterna har brytt sig för mycket om dem som inte har ett jobb och för lite om dem som har ett jobb.

Samma retorik i ny partifärg.

Möjligen har Socialdemokraterna och arbetarrörelsen haft svårt att nå ut med sin bild av verkligheten, men polariseringen mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb är i grunden främmande både för verkligheten och för arbetarrörelsen.

Det finns inte två sorters människor, de med jobb och de utan. Men alla människor kan bli arbetslösa.

Därför gäller den tunnhårige mannens varning för alla.

Om a-kassan sänks så pressas förr eller senare också lönerna ned. Detta av två skäl:

Dels genom att de arbetslösa inte har råd att vara arbetslösa någon längre tid. Därmed blir de villigare att ta jobb till lägre löner än de egentligen tänkt sig.

Dels genom något som ger ännu större inverkan på lönebildningen. De som har jobb, eller deras fackliga företrädare, får svårare att förhandla fram befogade löneökningar då en stor skara arbetslösa med knappt någon a-kassa bankar på dörren för att få ett jobb igen.

Att bortse från att arbetande och arbetslösa är samma människor i olika faser och i stället utmåla tillfälligt arbetslösa som lyxiga snyltare har gjort det lätt att genomföra omläggningen.

Att pressa ned lönerna var mycket riktigt ett uttalat mål när regeringen förändrade a-kassan. Men troligen trodde alliansen också att de nedpressade lönerna för outbildade och lågavlönade skulle ge fler jobb för dessa grupper.

Nu kan vi se vad som har hänt.

När det gäller arbetslösheten vet alla vid det här laget att det så kal­lade ”utanförskapet” är högre nu än när alliansen tillträdde. Och att den ”massarbetslöshet” som då sades råda har blivit ännu högre i dag.

Men alliansen har lyckats betydligt bättre med sitt andra mål, att pressa ned lönerna. I alla fall i de yrken där det råder hög konkurrens, det vill säga många arbetaryrken. Välutbildade kan hålla sina löner uppe trots sämre a-kassa.

Regeringens eget finanspolitiska råd bedömde förra våren att alliansens åtgärder bara under de första åren 2007–2009 pressade ned löneutvecklingen med mellan 2,0 och 5,2 procent.

Och de allt fler arbetslösa som fortsätter att slängas in i Fas 3 håller pressen uppe så att löneökningarna kan hållas nere.

Högre arbetslöshet och lägre löner är alltså slutresultatet av moderaternas jobbpolitik.

Fler borde ha lyssnat på den tunnhårige mannen med de tjocka glasögonen.