Toppmötena har blivit EU:s krislösningscentral, hävdar statsvetaren Göran vom Sydow. Den 28 och 29 juni träffas ledarna från EU-länderna för att diskutera förslag som kan få konsekvenser för den demokratiska utvecklingen i Europa.

”No taxation without representation” var den paroll som amerikanerna samlades kring under frigörelsen från Storbritannien under 1700-talets senare hälft.

Statsvetaren Göran von Sydow, Svenska institutet för europolitiska studier (Sieps), tycker att parollen har relevans även i dag.

– Jag är bekymrad, säger han. Allt större områden löses på en EU-nivå utan att det finns någon ordentlig demokratisk legitimitet.

Toppmötena avlöser varandra.

Den 28-29 juni är det dags igen. Då ska EU-ländernas ledare diskutera hur en bankkollaps ska förhindras. Frankrike väntas föreslå åtgärder som ska öka Europeiska centralbankens (ECB) möjlighet att övervaka banker. Dessutom vill landet att den europeiska stabilitetsmekanismen ESM ska kunna användas för ett ge ett direkt stöd till banker, vilket inte går i dag. Förslagen är bara ett par av flera den senaste tiden som handlar om att bygga upp ett finansiellt skyddsnät i Europa, en bankunion.

Men för att en bankunion ska kunna fungera krävs en politisk legitimitet. Därför har EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso flera gånger under våren talat om vikten av en starkare politisk union.

En liten specialgrupp har därför bildas inom EU. Förutom José Manuel Barroso består den av eurogruppens ledare Jean-Claude Juncker, ECB-chefen Mario Draghi samt Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy.

Deras uppgift är att under detta toppmöte presentera ett förslag om hur EU ska hantera krisen. Vilka förslag som gruppen kommer med är än så länge oklart eftersom det troligen pågår en dragkamp inom EU om vad som ska göras. Läckor tyder på att regeringarna i EU vill ha en särskild EU-finansminister som ska övervakas av EU-parlamentet.

Att det behövs en förändring av EU:s politiska arbetssätt beror på att finanskrisen har rubbat EU:s maktbalans.

Det folkvalda EU-parlamentet och EU-kommissionen har fått mindre makt – medan fler stora beslut sker mellan stater i stället för inom EU:s institutioner.

– Toppmötena har blivit en krislösningscentral. Jag känner mig tveksam till det sättet att fatta beslut på, säger Göran von Sydow.

I vanliga fall jobbar EU långsamt. Institutionerna är inte anpassade för att fatta snabba beslut. Läget under den pågående krisen är dock exceptionellt. För att inte marknadsaktörer ska dra bort sina pengar från enskilda länder och spä på krisen ytterliggare måste EU-ledarna sända signaler till finansmarknaden om vilka åtgärder de är beredda att göra.

Det blir snabba beslut, och stora länder som Tyskland och Frankrike får stort inflytande.

Mindre nationer som inte befinner sig i krisens epicentrum, som Sverige, får mindre att säga till om.

Samtidigt som politikerna ska lugna marknaden är deras uppgift också att representera väljarna som många gånger vill något helt annat än marknaden,

– Det är en svår balansgång, säger Göran von Sydow.

Vissa hävdar dock att kriserna har fungerat som en sorts gödningsmedel för EU. Varje kris har inneburit att union har växt sig starkare, brukar folkpartisten Carl B Hamilton hävda.

EU bildades på 1950-talet ur en framväxande kol- och stålunion som skapades för att förhindra ett nytt världskrig. Det var ländernas sätt att hantera den krisen.

Ett annat exempel är kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet. Ett handlingsförlamat Europa såg på när civilbefolkningen mördades. Det var först efter att Nato ingrep som kriget fick sitt slut.

Nu, mer än tio år senare, har en gemensam utrikespolitik börjar ta form. Kriserna binder samman men det tar tid.

Göran von Sydow håller med om att kriserna har lett till att starkare Europa. Han tycker dock att det finns skillnader jämfört med tidigare.

– Nu backar EU motvilligt in i något som kanske ingen vill ha och det sker under stark tidspress, säger han.

– Jag är bekymrad över den demokratiska utvecklingen. Förslag på hur demokratin ska förstärkas på Europanivå är få samtidigt som demokratin på nationell nivå har det tuffare. Det finns flera länder, till exempel Grekland, där man kämpar hårt för att hålla det demokratiska systemet vid liv.