För en gammal man som jag, med lång erfarenhet av fackligt och politiskt arbete, är det alltid intressant att som åhörare följa arbetarrörelsens olika rådslag. Det gällde förstås också i hög grad LO-kongressen. Men det är uppenbart att mina intryck på en rad viktiga punkter därifrån är andra än många av dem som förts fram i medierna. En del har varit direkt illasinnade, men dem tar jag inte upp här.

Jag går i stället rakt på sak om några av mina upplevelser.

LO-kongressens dagordning innehöll praktiskt taget alla viktiga områden som berör arbetarnas standard i form av löner, inflytande, försäkringsskydd, trygghet och en arbetsmarknadspolitik som siktar till full sysselsättning. Där fanns inte några revolutionerande krav, men de ideologiska riktlinjerna var alltid givna. Jämlikheten och solidariteten stod i centrum.

Såväl inläggen som besluten präglades av den ansvarskänsla som alltid varit kännetecknande för svensk fackföreningsrörelse. Och jag var imponerad när jag hörde ombuden från olika delar av landet och från olika yrkesområden föra fram sina synpunkter. De byggde ofta på erfarenheter direkt från arbetsgolvet och inläggen skedde oftast med stor säkerhet och vältalighet.

Naturligtvis framfördes en rad skilda meningar på kongressen. Det vore märkligt annars. I ett uppmärksammat fall besegrade också ombuden LO-styrelsens förslag. Det gällde kongressens klart uttalade nej till riskkapitalisternas möjligheter att ta ut vinster inom vård, omsorg och skola. Där nickade jag förstås instämmande från åhörarbänken.

Jag vill också uttrycka min glädje över att kongressen, med styrelsens tillstyrkan, så klart uttalade sig för kravet på republik. Det kan inte nog mycket sägas att ärftlig monarki inte är förenlig med ett demokratiskt samhälle. Därför bör också republikkravet ständigt föras fram av arbetarrörelsens organisationer.

Att den fackliga rörelsen ska verka självständigt gentemot politiska organisationer är självklart. Men det har också varit naturligt att det alltid funnits en nära samverkan mellan LO och dess anslutna förbund och socialdemokratin.

Det har byggt på en gemensam ideologisk grundsyn. Att det även haft stor praktisk betydelse för förbättringen av löntagarnas arbetsvillkor lär ingen kunna förneka. Därför bör det nära samarbetet fortsätta. Jag vill på goda grunder påstå att denna samverkan även främjat organisationsutvecklingen inom tjänstemannarörelsen.

Det är även uppenbart att allt fler – även bland dem som betecknas som ekonomer – börjar inse den stora betydelse som starka fackliga organisationer har för en stabil social, ekonomisk och jämlikare utveckling i hela samhället. Det gör nog också näringslivets företrädare vid närmare eftertanke.

Vikten av sammanhållning inom LO-familjen betonades på många sätt under kongressen. Det var bra. Det är en god grund för styrka och framgång. Och här vill jag gärna anknyta till Ture Nermans dikt i Sången om LO som skrevs 1941:

Sången om LO diktar inte en ensam poet,
den har diktats av Sveriges arbetarklass
på rytmen enighet.

Lennart Svensson