Linnea Engelke, 33 år, och Sofia Norberg, 21, växte upp i Värmland med föräldrar som jobbpendlade till Norge. Pappa kom hem med norskt godis, berättar Sofia. Omedvetet har jag kanske haft en beredskap att flytta till Norge som vuxen.

Foto: Erlend Aas

Linnea Engelke, 33 år, och Sofia Norberg, 21, växte upp i Värmland med föräldrar som jobbpendlade till Norge. Pappa kom hem med norskt godis, berättar Sofia. Omedvetet har jag kanske haft en beredskap att flytta till Norge som vuxen.

 

Svenska migranter del 4. Fast tjänst, bra lön och hög status i samhället. Svenskar som flyttar till Norge har lättare att smälta in än de flesta migranter. Linnea Engelke och Sofia Norberg märker hur banden till Sverige blir allt svagare.

Överlevnad, svarar Sofia Norberg på frågan om varför hon flyttade till Norge. En inkomst. Mitt sommarjobb på Ica efter studenten var slut, och i Karlstad finns inga arbeten.

– Två systrar och en bror bodde redan här och rådde mig att flytta, säger Linnea Engelke. När ett jobb med funktionshindrade i Göteborg tog slut åkte jag.

Varken Sofia Norberg eller Linnea Engelke hade något arbete ordnat när de for. Och Sofia kände bokstavligen inte en enda människa i Norge.

Hon kom den 1 september 2010. Den 2 september fick hon sitt första jobb, som servitris på en bankett. För Linnea, som kom 2007, tog det fyra dagar. Sedan hade hon arbete på SAS flygdelslager på Gardemoens flygplats.

Kontrasten mellan arbetslöshetens Sverige och framtidstrons Norge är slående. Linnea, som är undersköterska och har haft flera jobb inom vården i Sverige, sammanfattar:

– När jag flyttade hit fick jag dubbelt så hög lön, och mitt livs första fasta jobb.

Linnea Engelke och Sofia Norberg möter oss i Ahlsells jättelika lager i Jessheim nordost om Oslo, där allt från toalettstolar till rör för den hungriga offshoreindustrin passerar i högt tempo. Båda har arbetat här sedan lagret öppnades för ett och ett halvt år sedan. Allt känns fortfarande nybyggt, rent och modernt. Det till och med luktar nytt, lite som doften i en ny bil.

– Ahlsells lade ner flera lager för att samla verksamheten här. Det underlättade, många av arbetskamraterna är lika nya som jag, säger Sofia Norberg, som saknade erfarenhet och utbildning för lagerarbete och fick ta truckkortet på betald arbetstid.

Liksom alla de 40 svenskarna på Ahlsells rekryterades Sofia Norberg och Linnea Engelke via ett bemanningsföretag. Nu har de fasta anställningar, vilket medför bättre lön. Omedvetet blandar de in norska ord (och svenska ord med norskt uttal) när de redogör för de goda villkoren.

Lönen är 400 000 norska kronor om året. Då ingår skifttillägget – de arbetar antingen från klockan 7 till 15 eller från 15 till 23. Skiftarbetet innebär att arbetsveckan är 36 och en halv timme, en timme kortare än en norsk normalarbetsvecka.

Arbetstakten då? Det är ett hårt arbete, säger Sofia Norberg, men varken hon eller Linnea Engelke kan jämföra med lagerarbete i Sverige. Klubbordföranden Fredrik Winger bedömer dock att arbetet är mindre slitsamt här än på Ahlsells svenska lager. Där arbetar man på ackord, något som facket i Norge sagt nej till.

Sofia Norberg blev helt paff när den första lönen kom.

– Plötsligt kunde jag köpa kläder, och välja vilken mat jag ville. Det känns lite konstigt att jag som är 21 år tjänar mer än mina föräldrar, som har slitit hela livet.

– Fast anställning och högre lön än pappa. Det gör en del för självförtroendet, säger Linnea Engelke.

Att flytta till Norge som svensk är på många sätt ett mindre steg än det som de flesta invandrare i Sverige har tagit. Språkligt och historiskt står Sverige och Norge nära varandra. Och den norska arbetsmarknaden välkomnar svenskar. Inte bara läkare och IT-tekniker som kan få höga löner, utan också männi­skor i vanliga LO-jobb: kockar och servitörer, butiksbiträden och lagerarbetare, hotellreceptionister och väktare.

Många norska arbetsgivare anser att svenskar har högre arbetsmoral än norrmän. Sofia Norberg och Linnea Engelke har stött på den uppfattningen. De har blivit väl bemötta på sina norska jobb.

– Lite Sverigehistorier får man höra de två första åren, säger Linnea Engelke. Men det är mest ett sätt att få kontakt.

Arbetskamraterna hejar när Sofia Norberg och Linnea Engelke går genom lagret, och de svarar på ett sätt som visar att de känner sig hemma. Att de har smält in så väl på Ahlsells kan delvis bero på att facket har ansträngt sig för att få med de många svenskarna – och lyckats. Sofia är invald i klubbstyrelsen, och Linnea är vice ordförande.

Särskilt Linnea Engelke engagerar sig mycket i det fackliga arbetet (något hon inte gjorde i Sverige). Hon går fackliga kurser på helgerna och leder fackets ungdomsutskott. När hon dessutom bor ihop med en syster och sin mamma, som har flyttat till Norge för att vara nära sitt barnbarn, umgås med systerns vänner från Torsby och kan träna capoeira i Oslo på fritiden, så är det inte mycket hon saknar.

– Jag har ett bra liv här. Det är inte ofta jag längtar hem. I början följde jag med i det som händer i Sverige, men nu följer jag med i nyheterna här. Det som händer i Norge påverkar mig mer.

Även Sofia Norberg trivs, och talar uppskattande om sammanhållningen på jobbet. Flytten till Norge kändes mer spännande än skrämmande. Hon tyckte om landet som mötte henne.

– Det var som att resa tillbaka i tiden. Det fanns Essomackar, som pappa hade berättat att det fanns i Sverige förr. Fler små butiker, fler småföretag. Det var mysigare än i Sverige.

Men medan Linnea nästan aldrig reser till Sverige åker Sofia nästan varannan helg. När båda föräldrarna drabbades av allvarlig sjukdom i höstas var det svårt att inte vara hos dem.

Och medan Linnea tänker bli kvar, skriva sig i Norge och köpa lägenhet har Sofia tankar på en lång resa i bakhuvudet. När den blir av bryter hon upp från Jessheim. Hon har flera norska bekanta, men umgås mest med dem hon bor med: sju svenskar och två norskor som hyr en villa tillsammans.

Allt eftersom samtalet fortskrider och de norska orden blir färre tillför både Linnea Engelke och Sofia Norberg fler och fler nyanser till sin norska idyll. Saker man måste vänja sig vid som svensk. Som att hierarkin är större på norska arbetsplatser än svenska, med fler mellanchefer, och att kontakterna med myndigheter går trögare.

– De flesta norrmän äter bara en brödskiva med brunost till lunch, säger Sofia, som själv tar med matlåda för att äta ordentligt. Konstigt att norrmän inte blir hungriga som vi. Men vi jobbar väl hårdare.

– Det har varit mögel i alla hus jag har bott i här i Norge, kommer Linnea på.

– Ja, husen är sjukt dåligt isolerade. Vad jag frös i vintras, minns Sofia.

– Fast vi kanske bor i de sämsta husen, gissar Linnea.

Är svenskarna Norges polacker, som ivrigt tar jobb och hyr bostäder som norrmännen ratar? Det ligger en del i det, tycker Sofia. Fast vi tjänar ju bra, tillägger Linnea. Samhället är en stege, och på den står svenskarna relativt högt.

I hela Osloområdet stöter man ofta på svenskar i butikerna och restaurangerna.

– Jag blir kanske lite glad när jag hör svenska. Men inte mer än så, svenskarna är ju så många, säger Linnea Engelke.

– Fast ibland är det skönt att höra svenska när man är helt omgiven av det norska språket, säger Sofia Norberg. Och svenskar i Norge har en sak gemensam: alla svårigheter med att jobba i Norge. Det finns Facebook­sidor för svenskar i Oslo och svenskar i Jessheim, där vi hjälps åt.

Sofia Norberg och Linnea Engelke känner att deras band till Sverige långsamt försvagas. De vet inte vad som händer i Sverige, glömmer svenska ord och tappar sakta kontakten med gamla vänner.

Förmodligen är det svårt att hitta svenskar i Norge som har smält in bättre än vad Linnea Engelke och Sofia Norberg har gjort. Men inte ens för dem är det enkelt att byta land.

– Det är tråkigt att det inte finns några jobb i Sverige, säger Sofia Norberg, och Linnea Engelke håller med.

– Hade det funnits gott om jobb i Sverige, så hade ingen av oss bott här.