Att slå tillbaka med deras egna medel

En morgon i mitten av maj var den bara där. Bilden av en barnarbetare som syr engelska flaggor på löpande band, spraymålad med mall på en vägg i norra London. I lagom tid inför OS och drottningjubileum, efter vägen där den olympiska elden ska passera.

Eftersom allt lutade åt att det var en Banksybild – samma stil och typiskt tema – var engelska tidningar raskt där och skrev om konstfyndet. En nyupptäckt Banksy får idag inte bara en notis, utan en artikel med bild. För efter 20 år med sprayflaska och snabba skor har Banksy blivit en superstjärna som också får uppmärksamhet som en sådan.

Hans verk har sålts dyrt av de stora auktionsfirmorna, hans utställningar har haft fyratimmarsköer ringlande utanför porten. Han har gjort prestigefyllt Simpsonsintro, hans film Exit through the gift shop Oscarsnominerades i dokumentärklassen förra året. Samtidigt har han hela tiden fortsatt sin smygande verksamhet som oavlönad gatukonstnär, den han började med i 90-talets Bristol där den unga kulturen färgades av graffiti och triphopmusik.

En leopard som tagit sig ur sin streckkodsbur, målad på en murad vägg, en människa i fritt fall med sin kundvagn på en annan. Banksys verk har ofta handlat om konsumtionshets och orättvisor i världen, framfört med en stor dos humor. Simpsonsintrot tog upp både barnarbete och usla jobbförhållanden, och i Los Angeles lät han ställa in en levande elefant målad i samma färg och mönster som tapeten i den lokal han hade sin utställning. För att fokusera på världssvälten, skrev han i programmet. Den som, likt det engelska talesättets elefant i rummet, vi alla vet om men väljer att låtsas som den inte finns.

Visst är hans graffitimålande fortfarande otillåtet. Men väl på plats skyddas idag ofta Banksyverk på offentlig mark i stället för att tvättas bort. Vad som motiverar de styrande till sidbytet kan vi bara spekulera i. Det konstnärliga värdet? Det ekonomiska? Det faktum att amerikanska Time 2010 utsåg honom till en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen? Eller en kombination av de tre faktorerna?

Under tiden räcker Banksy lång näsa åt all slags makt, även den i kulturen. Hans långfilm berättade den snudd på osannolika historien om den egensinnige konstnären Mr Brainwash och visade inte minst hur hajp i konstvärlden fungerar. Och när Paris Hilton gav ut en cd gjorde han remixer av låtarna, gav dem titlar som ”Why am I Famous?” och ”What Have I Done?” och lät göra cd-skivor han sen i skivaffärer i smyg bytte ut mot originalskivan.

Banksys samhällstema i gerillakonsten kombinerat med hans väl vårdade anonymitet har gjort att många ser honom inte bara som graffitistjärna men också som en mytisk superhjälte i hoodieuniform, ute för att rädda världen med sprayburk, satir och slogans. Men med framgångarna har naturligtvis också ifrågasättandet kommit. Menar han allvar? Kan man vara trovärdig i sin samhällskritik när beloppen hamnar i miljonklassen och när man kramas av både kultur- och kändisetablissemang?

Vilket svar man får beror ofta på vem man frågar. Genom sig själv känner man andra. Den som drivs av ideella skäl kan också tänka sig att andra gör det. Den som har pengar som främsta livsmål tar ofta för givet att ekonomiska motiv också är alla andras största drivkraft.

”Det har aldrig varit för pengarna” har Banksy själv låtit meddela som svar på alla frågorna. Att kolla saken närmare är svårare. För hur ska man egentligen veta? Vem är han egentligen? Han gömmer sig bakom sin Banksyidentitet, och har lyckats med detta förvånansvärt väl under åren, med god assistens av en stark cirkel vänner och medhjälpare. Visst har ett och annat namnförslag kommit upp, något är mera trovärdigt än andra. Men avslöjandet har aldrig varit hundraprocentigt.

Kanske är det också så alla vill ha det. Både han själv och publiken. Mystiken runt honom blir en faktor i sig för att alla ska kunna göra honom till den man vill han ska vara. En vandal. En idealistisk världsförbättrare. En smart karriärist. Eller en modern gycklare med rätten att avslöja kejsarens nya kläder och visa oss elefanten i rummet.

Men vad arbetsmetoden beträffar har Banksy i alla fall klart och tydligt deklarerat att det inte är han som är den store boven i gatudramat:

”De som verkligen vandaliserar våra omgivningar är företagen som skriver sina jätteslogans över byggnader och bussar och försöker få oss att känna oss otillräckliga om vi inte köper deras prylar. De startade det här kriget, bästa sättet att slå tillbaka är att göra på samma sätt.”

Anita Boberg