Facklan som slocknade

I den fina romanen m/s Tiden (2008) lyfter Malmö-författaren Fredrik Ekelund fram hamnarbetaren Gösta Larssons bortglömda författarskap. Leon Larsson är en annan arbetardiktare som med Ekelunds benägna bistånd nu lyfts fram ur glömskan. Boken, som ges ut av bookLund förlag, heter En avgrundseld som sargar och förtär (en diktrad hämtad ur diktsamlingen Hatets sånger, 1908) och innehåller kortromaner, novellsamlingar, diktsamlingar och en viktig pamflett (Syndikalismen: Ett varningsord av en arbetare, 1916).

August Strindberg har någon gång skrivit ”min eld är den största i landet”. Det äger nog sin riktighet, men han var knappast ensam om att ”brinna”. Leon Larsson (1883-1922) var inte bara en i politiskt avseende brinnande själ (han bar på ett flammande hat mot samhällets orättvisor), han kom också att i dikter och prosatexter använda sig av ”elden” som bärande symbolik.

Vad gäller Leon Larssons förhållande till eld har litteraturhistorikern Gunnar Axberger, vilket Ekelund påpekar i sitt förord, redan analyserat det i boken Diktarfantasi och eld (1967), där Axberger också granskar eldtemat hos Fredrika Bremer och Strindberg.

Leon Larssons första arbete var som smedslärling, han kom tidigt att bli medveten om kroppsarbetarnas svåra förhållanden och engagerade sig i ungsocialisterna. Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) bildades 1889 och från början var det uppenbarligen ingen större skillnad mellan revolutionära (om man så får säga mer ”eldfängda”) partimedlemmar och reformvänliga, men efterhand bildas revolutionära ungdomsklubbar inom moderpartiet och mot slutet av 1890-talet tydliggörs gränslinjerna, varför SUF bildas, Sveriges Ungsocialistiska Förbund, som bland annat kommer att ge ut tidskriften Brand.

Leon Larsson skrev en del i Brand och kom att lära känna dess ansvarige utgivare Hinke Bergegren. I kortromanen Samhällets fiende: Ur en ung arbetares utvecklingshistoria (1909) kan man ana sig till Leon Larssons egen utveckling, inte minst i politiskt hänseende, och den måste sägas vara mycket intressant. Det enda som inte finns med i kortromanen är hur författaren som 16-åring 1899 anlägger en brand för att – som Ekelund hävdar – ”dölja att han skubbat från jobbet”. Lagen dömer honom till straffarbete i ett år för mordbrand, och av den erfarenheten täljer han ett antal figurer i sin litterära snickarbod, inte minst i novellsamlingarna, där det finns gott om fängelsekunder. Men framför allt kom tiden i fängelset att förstärka författarens samhällshat.

Kortromanen beskriver dock fabriken som orsak till den fiktive Magnus (Leon Larssons alter ego om man så vill) flammande vrede gentemot klassamhället. Fabriksmiljön utmålas som helvetet på jorden:

”Fabriken var en verklig grottekvarn som aldrig släppte någon ifrån sig förrän sista blodsdroppen var utpressad.”

Magnus kommer att hata dem som understödjer en samhällsordning som godkänner sådana arbetsmiljöer och vänder sig till ungsocialisterna, precis som Leon Larsson gjorde i verkliga livet. Han får kontakt med en redaktör Stockman, som tydligen är förföljd och hånad av all övrig press i landet; ett öde som faktiskt påminner mycket om Hinke Bergegrens. Magnus får in en dikt i Facklan, som ungsocialisternas tidskrift heter i kortromanen, och nyckelordet ”eld” återkommer förstås i alla dess konnotationer i Samhällets fiende, inte minst med hänsyftning till Stockmans flammande tal inför de ungsocialistiska klubbarna.

Mot slutet av kortromanen kommer Magnus att dra öronen åt sig; han vill inte inlåta sig på, som det står, ”fosterlandsförräderi”. I verkligheten kommer Leon Larsson också att dra öronen åt sig, och detta ska han vältaligt utveckla i pamfletten Syndikalismen: Ett varningsord av en arbetare (1916).  Det är ungsocialisternas eller syndikalisternas främsta kampmedel sabotaget som författaren främst vänder sig emot. Lite vanvördigt skulle man kunna säga att Leon Larsson mot slutet av sitt korta liv helt överger sin från början ”flammande” retorik och förvandlas till gråsosse. Så här skriver han i pamfletten:

”… syndikalisterna … ha tröttnat på fackföreningarnas, i deras tycke kälkborgerliga försiktighet, och vill gå egna vägar [läs attentatets eller sabotagets vägar], uppeggade som de är av samvetslösa agitatorer”.

Den väg som Leon Larsson valde att gå i politiskt avseende, reformernas eller ”försiktighetens” väg, kom också att avspegla sig i hans texter som inte längre kom att tilltala lika många läsare, vilket ses som en av orsakerna till att han idag är skäligen bortglömd. Det hindrar inte att han i mitt tycke har skrivit ett antal högintressanta texter, inte minst kortromanen ”Samhällets fiende”, men också novellsamlingarna Skuggor (1908), vars berättelser ofta handlar om människor som i början av förra seklet bryts ner av ett orättvist samhällssystem, samt den märkliga samlingen Det heliga hornet och andra berättelser från ofredens dagar (1914), som handlar om krigsåren kring slaget vid Poltava och om en period i svensk historia då Sverige dränerades på krigsdugliga män och merendels bestod av kvinnor, barn och gamlingar.

I den senare samlingen brinner en mer stillsam författares låga för vikten av att leva i ett relativt fritt land, inte minst om man jämför svenskarnas tillvaro med de livegna ryssarnas.  Leon Larssons bok skrivs intressant nog några år innan människornas ofrihet under tsaren förvandlades till människornas dito under sovjetdiktaturen.

Vad gäller eldsymboliken hos Leon Larsson är den kanske mest påtaglig i somliga dikter. Med förlov sagt tycker jag nog att författaren är starkare när han skriver prosa. Det finns dock dikter som är underbara med tanke på Larssons återkommande temata. Det kan låta som följer (ur dikten ”Petrolöser”):

Vår lösen är endast: Tänd på, tänd på,
slå ned och förinta, förkrossa,
låt eldhavet högt emot rymderna slå,
må lågorna världen förlossa!

Erik Löfvendahl