Air Niono står det på bussen som kastar sig ut på den smala asfaltvägen från Malis huvudstad Bamako till jordbruksstaden Niono. Jag har satt mig längst fram för att kunna supa in landskapet och förstår ganska snart varför företaget heter just Air Niono. Snabbt pendlar hastighetsmätaren över 100 kilometer. Då börjar konduktören plocka bland kassettbanden som ligger i travar på instrumentbrädan. Nej tänker jag, nu kommer jag att dränkas av själlös popmusik.

Men jag börjar lyssna, den första biten låter spännande och välgjord, drar lite åt modern nästan avantgardisk salsa men med tydlig afrikansk känsla. I kören intensiva kvinnoröster. Jag langar fram min anteckningsbok och konduktören skriver villigt ner namnet på artisten Abdoulaye  Diabaté. Nästa band glider in i spelaren, i framkanten på ljudet ett xylofoninstrument, balofon får jag senare veta att det heter. Mina öron är nu vidöppna, jag blir hög av musiken med sin uppfriskande ljudbild samtidigt som halvöknen sveper förbi utanför fönstret. Fram med anteckningsboken igen, Kasse Mady Diabaté.

Efter en halvtimme ny musik  hör jag dova mörka trummor som skapar en mystisk ljudbild innan sångaren kommer fram och rösterna bryts mot varandra på ett sätt som får mig att lystra extra. Jag ler lite snett åt den unge konduktören som rafsar ner nästa namn Issa Bagayo, men sen börjar det kännas pinsamt. Älskar jag all musik i detta sandpinade land? Eller är jag bara lycklig över att slippa den vanliga skitmusiken? Hönorna som ligger i sätet bredvid mig kacklar och två kvinnor insvepta i sjalar diskuterar glatt och högljutt, men ingen verkar bli lika upprymd som jag av musiken. Den är ett fullt normalt inslag även om det för mig låter som musik av yppersta världsklass.

Några namn hade jag hört innan jag kom hit, Salif Keita, Omou Sangare och Ali Farka Touré. Är alla musik lika lysande här, eller är det den brännande solen som fördunklat mitt omdöme? När jag letar efter musik tillbaka i Bamako förstår jag att det inte är så illa. Dessa artister är kända i Mali, även om de inte är så spridda utanför landet. Fast vi är ganska få som köper CD-skivorna i butikerna. Det mesta av musiken sprids via kassettband eller pirat CD med urvattnat färgtryck på konvolutet. Folk här har inte råd att köpa, original CD är till för export.

Mali har på goda grunder blivit ett av de stora nya världsmusikländerna. Landet har ett stort och brett musikarv att luta sig tillbaka på och en politisk historia av självhävdelse. Under Mali imperiet på 1200-talet anställde kungar och adelsmän musiker att sjunga deras lov. Dessa kallas griots eller jalis och deras musikeryrke går vidare i familjen. Många av dagens stora musiker tillhör denna tradition.

Längre in i Mali finns också det sägenomspunna folk som kallas tuareger. Det är ett nomadfolk som ofta stått i motsättning till andra folkgrupper i Mali. Deras gitarrmusik, ibland kallad ökenblues har också haft en politisk betydelse. Gruppen Tinariwen som är den mest kända träffades på ett militärt träningsläger i Gadaffis Libyen, med vilken tuaregerna haft goda politiska kontakter. Musiken fungerande som ett sammanhållande kitt under det uppror de startade 1990, där det fanns en musiker i varje gerillagrupp.

Efter upproret blev Tinariwen uppmärksammade på den så kallade ökenfestivalen i trakten av Timbuktu 2001, en av de mer exklusiva musikfesterna i världen. Just i år hotas den festivalen av att turister av, bland annat en svensk, kidnappats i området. Trots den egna starka traditionen är nämligen musiken från Mali numera ekonomiskt beroende av västvärlden och pengarna från turisterna.

Inne i Bamako uppträder Abdoulaye Diabaté på det franska kulturcentret, Frankrikes ställning som musikland är till stor del beroende på kontakterna med de gamla kolonierna. Det är mycket nära mellan scenen och bänkarna. Före varje ny sång berättar Abdoulaye Diabaté länge om innehållet medan publiken småskrattar, redan innan han sjunger är han en historieberättare. I fem minuter en hemsk historia om en krokodil. Bakom honom en orkester där blåsarna ersatts av en synt. Men där finns också en ngoni, det stränginstrument som med sitt torra ljud lär vara en föregångare till banjon, även om det inte ser likadant ut.

Mellan sånginsatserna gör Diabaté och hans körsångare snabba intensiva dansinsatser. En äldre man i en lång vit fotsid klädnad reser sig upp från sittplats och tar några extatiska danssteg. Han hoppar upp på scenen och dansar en kort stund innan han till publiken jubel sätter sig igen. Två yngre tjejer tar sig också självklart upp på scenen och stannar ett tag, får chansen att dansa sensuellt ett kort tag med sångarna. Ingen vakt dyker upp för att stoppa dem, det är så självklart att det är så här musiken fungerar, lika självklart som musiken alltid finns här i Mali.

Lennart Kjörling