Det finns en historia som jag har svårt att släppa.

Jag brukar berätta den ibland för folk jag stöter på. Jag vet inte varför den gjort intryck på mig. Fråga Freud.

Den handlar i alla fall om Mr Sven, eller Sven-Erik Johansson som han egentligen heter.

En teknikintresserad lantbrukare från Sollebrunn, utanför Göteborg, som reste till Nord­korea och blev biståndsarbetare.

Förutsättningarna var inte de bästa. Gamla avlagda ryska traktorer, översvämningar, insekter, dåligt med gödsel och dåligt utsäde.

Men Mr Sven såg möjligheterna. Det finns en rad mindre förbättringar som han trodde kunde öka skördarna ganska mycket.

Men misstänksamheten var total. En potatis­expert från Sverige, en utlänning som lägger sig i hur jordbruket ska skötas i en svältdrabbad diktatur.

De tog många år innan tilliten växte fram och de började lyssna på hans råd.

Små förbättringar genomfördes och ett annat sätt att hantera utsädet innebar att vissa kollek­tivjordbruk kunde öka potatisskörden från 15 ton per hektar till 25 ton. Oerhört betydelsefullt i land där mat är en ständig bristvara.

Men varför lyssnade de inte på Mr Sven tidigare? Varför tog det flera år?

Hans förklaring är naturligtvis den tungrodda byråkratin. Alla beslut skulle fattas en våning ovanför och alla är rädda för att göra fel. Regimen såg med oro på allt som avvek från mallen som den själv tagit fram.

Så var det säkert. Men jag kan även tänka mig en annan förklaring till denna misstänk­samhet från bönderna. Den som endast har ett par potatisar att leva på och balanserar på svältens rand gör klokt i att vara försiktig med råd från främlingar. Ett felaktigt råd kan leda till döden.

Det är först när potatisarna blivit fler som det finns tid för att testa nya idéer. Det är då samhällen kan utvecklas.

I Nordkorea fanns inte något val, men i rikare länder i Europa har vi trots krisen tillräckligt många potatisar för att äta oss mätta. Att dra in svångremmen för hårt riskerar att stympa modet att testa nya idéer.

Av någon anledning kommer jag nu att tänka på EU.