Ibland tror jag att det krävs mer av en kriminalförfattare än av författare som skriver andra sorters skönlitteratur. Särskilt om författaren gjort sig känd för att skriva krimi som också är skönlitterär och samhällskildrande.

Ett aktuellt exempel: mottagandet av Åsa Larssons nya kriminalroman Till offer åt Molok (Bonniers).

Av de recensioner jag läst verkar alla kritiker vara överens om att förstakapitlet är enastående. Med ett väl avvägt skriftspråk har Åsa Larsson gjort en suggestiv lappländsk naturskildring som balanserar mellan skönhet och spänning.

Sen var det dags att ta fram rödpennan och börja sätta bockar i kanten…

Några recensenter menade att Larsson borde arbeta mer med person- och även miljöskildringen (i fortsättningen av boken). Några uppmanade henne t o m att lämna krimigenren och börja skriva annan skönlitteratur med större utrymme för just personskildringar.

Varför, gånger två?

Framför allt mer litterära deckarkritiker – de som knappt läser fler ”deckare” per år än att titlarna kan räknas på bägge händernas fingrar men desto mer av icke-kriminell skönlitteratur – verkar ha missat något som jag kallar antydningens konst.

I andra skönlitterära romaner kan författaren stanna upp  berättelsen för att introducera och presentera en ny person. Medan en krimiberättelse måste fortsätta att flöda också när personerna presenteras.

Därför använder sig allt fler krimiförfattare, som vill skriva spännande men också skildra människor, miljöer och samhället, av antydningens konst. Ett kontrakt med läsaren: så här mycket berättar jag, resten får du fylla i.

Som i verkligheten: man får syn på en person eller hälsar på någon. Och går vidare. I fiktionen kan man få  personens hela cv vid första påseendet – sällan eller aldrig i verkliga livet.

Miljön är lapplandslandskapet kring Kiruna. I Lainio skjuts en björn och i dess mage finns rester av en människa. Bortåt Lehtiniemi hittas en kvinna mördad i sitt hus. En liten pojke är försvunnen. Så börjar själva kriminalberättelsen i Till offer åt Molok. I centrum: kammaråklagaren Rebecka Martinsson.

Vid sidan om kriminalberättandet gör Åsa Larsson dessutom en massa antydningar.

Hon antyder födelsen för ”världens nyaste samhälle”, dvs Kiruna, i början av 1910-talet: malm, skog och ”snilleindustrier”, fattigdom och klassmotsättningar, könsmotsättningar och en begynnande kvinnokamp.

Hon antyder att såhär, som personerna i boken, finns det faktiskt människor som bor och lever än idag (långt bort från Stockholm).

Hon antyder kärleken, som blixtrar till av lust när två människor går bredvid varann. Eller när en kvinna säger: ”Om någon hade sagt till mig… att jag skulle möta mitt livs kärlek när jag var över sjuttio, då hade jag skrattat.”

För att ta några exempel.

Att kräva att en krimiförfattare ska skriva något annat och mer (underförstått: bättre) än krimi är som att kritisera en bluesgitarrist för att spela samma gamla ackord. Finns det inte fler harmonier?

Åsa Larsson hade kunnat skriva en skönlitterär roman med ytterligare ett par hundra sidor och placerat en kriminalgåta i den, så gör ju en del andra författare.

Men som sagt: Varför? Hon behöver inte. Inte alls. Inte för min skull. Åsa Larsson har valt en annan litterär väg – att utveckla krimin i krimin. Till offer åt Molok är bra nog.

Bengt Eriksson