Spritmuseum öppnar i Stockholm. Man räknar med 100 000 besökare per år. Fokus är ”svenskarnas bitterljuva förhållande till alkohol”. Samtidigt säger museichefen Ingrid Leffler: ”Vi berättar om bruket, inte missbruket”.

Jag har räknat ut hur många alkoholister det finns i världen, berättar jag på mina författarresor. Sedan frågar jag publiken vad de tror att jag kommit fram till. Oftast händer samma sak, folk skruvar på sig, efter en stund föreslår någon en hög siffra. Aldrig under ”flera miljoner”. Nästa person föreslår alltid en ännu högre siffra. Efter det köpslår man, och det händer att någon skriker: 30 miljarder! De som har koll på statistiken påbörjar en avancerad huvudräkning, var tionde svensk … vad blir det … och i hela världen? När summerandet pågått en stund avslöjar jag siffran: Jag kan inte räkna så långt, säger jag, så många alkoholister finns det i världen, och lägger man till narkotikamissbruket så blir siffran, och anhörigproblematiken, outhärdlig.

Jag har länge drömt om en offentlig plats att sörja missbrukets verkningar vid. En klagomur, en sorgens pelare, ett anhörigmonument, där vi som drabbats av spriten indirekt och direkt kunde synliggöra vår sorg. Jag talar om spritens barn och barnbarn. Missbrukets äkta hälfter, mammor och pappor. Jag talar om systrar och bröder. Oss som sett nära och kära gå under, oss som stått maktlösa när drogen först förvandlat och sedan ätit upp den vi älskar.

När AA-rörelsen gjorde sitt intåg i Sverige arbetade jag på behandlingshem och var en av motståndarna. Motståndet berodde på att jag ansåg att Nämndemansgården, där allt startade, konkurrerade ut befintlig verksamhet och att de vände sig till socialt väletablerade människor med ordnade förhållanden; pengar, bostad, familj och en arbetsgivare som betalade. Hur skulle trettio dagars behandling räcka för de som kom från fattiga förhållanden, saknade anställning och trygghet? Rasande, jag var rasande. Nu skulle de som stod längst ner på trappstegen dö igen, precis som när torken stängdes för gott.

I dag är jag tacksam för AA-rörelsen.

Och NA-rörelsen.

När jag var barn blev få nyktra. Eller man blev nykter genom ”vita knogar” och med hjälp av länkarna. ”Jag ska hålla mig nykter, jag ska, jag ska”. Det höll en tid, men man läkte liksom inte. I dag är det andra tider. Jag hör den ena efter den andra stolt deklarera att jag är ”nykter alkoholist” eller ”nykter narkoman”. Jag ser anhöriga få tillbaka älskade familjemedlemmar.

Vi lever nu i en tid då det helt enkelt är mindre skamligt att tala om missbruksproblem. I synnerhet alkoholproblem. Synen har gått från ”dålig karaktär” till insikten att det är en sjukdom, som liknar diabetes. Och lika lite som man slutar vara diabetiker kan man sluta vara alkoholist. Man måste acceptera sin sjukdom och göra något åt den, annars dör man. Drunknar, ramlar i trappan, brinner upp, kör ihjäl sig eller begår självmord, vilket är betydligt vanligare än levercirrhos.

Mest glädjande är kanske att vi i dag även börjar förstå ”vuxna barn”-problematiken, hur styrs inte vi som vuxit upp med missbruk av vår historia?