Under den kommande kongressperioden ställs LO inför både externa och interna utmaningar.

Det interna bråket runt LO-samordningen har varit tydligt.Det är en konflikt som dessutom knappats blivit lättare av att politiker och statliga Medlingsinstitutet fått en plötsligt påkommen iver att med lagar och nya uppdragstolkningar försöka kontrollera och begränsa förhandlingsfriheten.

Men den diskussion som måste komma inom LO-familjen står för sig själv.

LO-facken är ense om att det före­kommer osakliga löneskillnader, alltså löneskillnader som inte kan förklaras med skillnader i utbildning, ansvar och andra liknande faktorer.

Naturligtvis finns dessa osakliga löneskillnader, eller diskriminerande löneskillnader som de mer tydligt borde kallas, främst mellan mans- och kvinnodominerade sektorer, men också på andra håll i ekonomin.

Under alla dispyter som har varit under det att den senaste avtalsrörelsen rullat på har det dock aldrig varit någon tvekan om att LO-facken är ense om att förbunden solidariskt också ska hjälpas åt att minska dessa diskriminerande löneskillnader.

Självklart måste det då gå att finna en struktur och ett system inför kommande avtalsrörelser där dessa gemensamma ambitioner kan rymmas.

Solidariteten finns. Då kommer också resultaten.

De externa utmaningarna är svårare att möta.

Att Medlingsinstitutet numer tolkar sitt uppdrag som att till varje pris motverka alla relativlöneändringar mellan grupper i samhället är häpnadsväckande. Men icke desto mindre gör denna rigida inställning bara att fackens interna solidaritet måste bli än viktigare.

Att politiker som Annie Lööf därutöver vill sänka ingångslönerna med 25 procent ska inte heller påverka den interna solidariteten.

Konsekvenserna av detta förlag beskrevs tydligt på kongressen:

Om Centerpartiets förslag till sänkta löner går igenom skulle ett vårdbiträde på heltid få lägre årslön än vad Annie Lööf tjänar på en månad.

Denna ständigt alltmer frenetiska vilja från politiskt håll att styra och kontrollera den fria lönebildningen måste naturligtvis motarbetas.

Lägstalönerna måste försvaras. Och trots LO-kongressens många beslut i sakfrågor är skildringarna av regeringens försök att kringskära fackens roll troligen den viktigaste insikten som många bär med sig hem.

Kongressens beslut att frågan om regeringsskifte 2014 ska vara en prioriterad arbetsuppgift är därför logiskt.

Och även om regeringen själv inte verkar inse det så är det naturligtvis ett svaghetstecken för alliansen att ett sådant beslut över huvud taget tas på en facklig kongress.

Efter en pressträff den näst sista kongressdagen berättade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin hur Frankrikes dåvarande högerpresident Sarkozy tagit emot henne.

I sin egenskap av Europafackets ordförande redogjorde hon för arbetande människors åsikter och viljor.

I Sverige har Reinfeldt inte ens svarat på LO:s förslag om liknande samtal om de politiska beslut som berör LO:s 1,2 miljoner anslutna.

I samma beslut om regeringsskifte slog kongressen fast att LO måste höras tydligare i debatten.

Det är knappast något som sker på befallning, men i flera frågor visar LO nu en tydlig egen röst.

Här finns till exempel beslutet om att non profit ska vara rådande inom vård, skola och omsorg. Det är en bra markering i en fråga som har upprört många. En stor del av LO-kollektivet har svårt att förstå hur vården ska kunna bli bättre när skatter förvandlats till vinst i riskkapitalbolag.

Sällan har LO genomfört en kongress i så pressat läge. Det är därför välgörande att kongressombuden vill fortsätta se LO som en fortsatt tydlig röst för fackens medlemmar.