”Revolutionens främsta effekt var att folk miste sin rädsla”, som många liberaler uttrycker det här i Kairo.

Jag har förlovat mig med en egyptisk revolutionär, bytt land och flyttat till en husbåt på Nilen. Luften nästan bubblar, så hett är det politiska klimatet: med nytt parlament, konstitution på gång, presidentval – och dagliga cliffhangers i landets politiska såpa där den tillfälliga militärregimen spelar huvudrollen.

Massorna är besvikna över revolutionen, då inte mycket ändrats i praktiken och gamla maktstrukturer biter sig kvar.

Arbetarrörelsen har dock börjat få råg i ryggen. Detta efter att ha varit bakbunden sedan 1957, då dåvarande presidenten Nasser bildade den statligt kontrollerade fackföreningsunionen ETUF, vars faktiska agenda var att infiltrera och kontrollera arbetarklassen snarare än att stötta kampen för bättre villkor.

ETUF har under sin existens endast samtyckt till ett fåtal strejker, och till slut blev det för ­mycket. När vävarna på Misr Spinning Wheel i
El Mahalla el Kobra inte fick sina utlovade bonusar på två månadslöner tog de saken i egna händer. De förklarade sitt misstroende mot sina fackliga representanter och ställde till med astorstrejk trots att ETUF inte gav samtycke.

Året var 2006, och den framgångsrika aktionen fick snöbollseffekt. 2008 bildades det första oberoende facket – för fastighetstaxerare – som följts av flera, och under de senaste fem åren har över 3 000 demonstrationer ägt rum runt om i landet.

I revolutionsyran formades den första fria pa­ra­plyorganisationen för arbetarrörelser på Tahrirtorget, som nu blivit två, med sammanlagt dryga 300 medlemsfack, att jämföra med ETUF:s 23.

Tyvärr slutar inte sagan lyckligt där. I mars i fjol stiftade militärrådet en antifacklig lag, som förbjuder strejker med “negativ inverkan på ekonomin”. Ursäkten var att Egypten be­hövde få ordning på finanserna efter revolutionen, men stadgan går förstås emot allt vad arbetarrörelsen heter även om den inte ­implementeras.

Egypten låg länge på ILO:s svarta lista och riskerar att hamna där igen om inte nya arbets­rättsliga lagar antas. Just nu diskuteras flera ­lagförslag kring fackföreningar, där det som lagts fram av Muslimska brödraskapet har störst chans att vinna. Lagen innebär att endast ett fack får existera på varje arbetsplats, och det skulle försvåra framväxten av nya, oberoende organisationer.

Som så ofta här går utvecklingen ett steg framåt och två tillbaka.

Hanna Sistek